1
En grå natt
Postat av Nineteentwenty den 4 Oktober 2012, 23:39
15 kommentarer · 359 träffar
Hej. Nedan är en novell som jag skrivit, och som jag väldigt gärna skulle vilja ha konstruktiv kritik på. Enjoy!
- - -
Det var en grå natt, och inga gatlyktor var tända. Månens sjukliga sken hade satt sin prägel på hösthimlen då jag steg av en spårvagn någonstans i förorten, tillsammans med min allra närmaste vän. Turligt nog hade jag en sådan vän, vars personlighet inte förbyttes då han omgavs av människor som han inte redan kände, eller som han gärna ville imponera på.Och turligt nog var han inte en sådan vän, vars intuition talade om det för honom då någonting besvärade en av hans nära.
Han var vid glatt lynne och förde ivrig monolog, då vi gick i sakta mak genom oktobermörkret. Jag nickade ibland, och mumlade diverse enstaviga interjektioner till svar, medan jag stirrade oavvänt framför mig, utan att egentligen se något. Jag var mycket disträ och kunde inte helt förstå varför. Kanske var det min vanliga oro, vilken uppstår vid sådana tillfällen då jag strax ska träffa okänt folk. Folk som jag inte kommer tycka om, och som, efter att ha hälsat på mig, inte kommer bemöda sig om att se åt mitt håll igen. Och trots att jag, rent intellektuellt, anser dessa människor sämre än mig själv, kommer jag att söka deras bekräftelse, ända tills det att jag går hem och aldrig mer får se dem.
Vi var nu på väg hem till en av våra ”gemensamma vänner”, en som jag aldrig skulle kunna umgås med om Magnus inte var där. Men det var han; och vi tog hissen upp till en stor, illa belyst, svettluktande lägenhet, full av röster och musik och vinglande gestalter. Och berusade som de var, alla, skyndade de fram till oss en och en och hälsade vänligt, eftersom de ville övertyga både sig själva och övriga gäster om att de var öppna och sociala människor. Men jag brydde mig inte mycket om dem, utan slog mig istället ned i en gråaktigt röd skinnsoffa som var mycket ful, med en flaska öl och känslan av att inte höra hemma. Den möbel jag satt på var den minst befolkade jag kunnat hitta, och därför hade jag valt den, men nu hade ju värden en gång sett mig, och han kom gående med ett stort leende på läpparna. Jag kunde se i hans ögon och på hur han gick, att han redan haft mer än nog att dricka.
– God dag! hälsade han med sluddrig stämma. Jag förstod att hans formella och något gammalmodiga hälsningsfras var ett försök att väcka löje, och jag bjöd så på ett kort leende.
– God dag, herrn, svarade jag och vände mig sedan bort som om någonting plötsligt ådragit sig min uppmärksamhet, i hopp om att han då skulle nöja sig med en hälsning och gå sin väg. Så kom jag med ens på att jag var skyldig honom pengar. Jag rotade fram en skrynklig hundralapp och gav den till honom, han stoppade ned den i bakfickan och stapplade bort genom det trånga rummet.
Jag uppfylldes av en svagt melankolisk känsla, då jag sneglade mot de skrålande gästerna och sedan ut genom fönstret. Månen därute hade försvunnit bakom moln, och natten var nu helt svart, utan måne och utan stjärnor. Men vindens stilla ilande kunde höras, och jag fann det lugnande. Jag kände mig på bättre humör nu, och jag bestämde mig för att leta upp Magnus. Det var svårt för mig att över huvud taget konversera med någon, utan honom i närheten. Han ägde nämligen den naturliga karisma till vilken alla typer av människor dras, och då man stod bredvid honom och pratade med honom, kände mig sig starkare och säkrare.
Jag fann honom inträngd i ett hörn i det grovt överbefolkade köket. Han satt på någon slags diskbänk och samtalade med tre personer som jag tidigare hälsat på, men som tydligen glömt bort mig och som därför ansåg det lämpligt att hälsa igen. Även dessa tre hade fallit offer för Magnus unika dragningskraft. De stod och lyssnade till hans historier med stora, druckna ögon. Den enda av de tre som var av kvinnligt kön, såg ut som om hon kunde få för sig att attackera honom vilken minut som helst. Men jag upplevde inte att det nya sällskapet innebar någon särskild förbättring från det förra, och jag återvände därför till den röda skinnsoffan och till min öl, vilken jag bestämde mig för att svepa.
Det hade gått två år sedan jag sist befann mig i denna lägenhet. På den tiden var jag precis likadan som vem som helst av de nuvarande gästerna. Jag sökte då desperat efter vänner och grupptillhörighet, och efter hög social status. Och i vad låg grunden till detta sökande, om inte i den klassiska tonåringens usla självkänsla? Det var nu två år senare, och min självkänsla var fortsatt lika usel, men det var emellertid den enda likhet, vilken ännu fanns kvar mellan mitt dåvarande jag och mitt nuvarande jag. Och denna nya usla självkänsla, hade inte samma grund som den förra, eftersom att jag inte längre var tonåring. Jag var nu mer uppgiven än förr, jag trodde inte på förbättring, jag hade accepterat livet som det var. Kan hända behövde jag fortfarande det, som jag två år tidigare så febrilt sökt efter.
Men medan jag satt där i den fula soffan och drack öl efter öl, försjönk jag i en sorts trans, och mina tankar var kalla. Jag önskade att få veta vad som fattades mig, vad som behövdes för att ta mig ur detta tillstånd av uppgivenhet som jag så länge levt i. Men det var förgäves, och alla mina sinnen tycktes dämpade och luddiga. Jag höjde återigen blicken för att se ut genom fönstret, men någon hade tänt en taklampa, och mina ögon mötte nu samma syn åt både höger och vänster. Fönstrets spegelbild av rummet var suddig och gjorde mig yr. Jag vände huvudet åt andra hållet och hoppade till. Där, mitt bland alla slöa, glansiga ansikten, fanns det ett som jag kände igen. Det var ett ansikte som fick mig att må illa, och det tillhörde en person som fick mig att må illa. Och trots mina av alkoholen gravt bedövade sinnen, kände jag vreden välla upp inom mig. Den var bitter och koncentrerad, och den var blandad med svartsjuka. Hon stod ensam nära mitten av rummet, och såg litet villrådig ut, precis som man gör då man är den ende nyktre i ett sällskap av berusade. Hennes blick sökte genom rummet efter bekanta ansikten, och någonting iskallt blixtrade till i den då hennes ögon mötte mina. Det var den sortens hat, vilket har sin grund i människans natur; i hennes överlevnadsinstinkt, och i hennes vilja att skylla sina misslyckanden på någon annan. Och att vara måltavla för denna enfaldiga men intensiva känsla, fick mig att koka av underträngd ilska. Jag reste mig så sansat jag kunde och styrde mina steg ut mot hallen. Jag tog på mig mina ytterkläder och lämnade lägenheten utan att säga ett ord. Det var inte första gången jag gjort så, och jag var säker på att ingen skulle fästa sina tankar vid min frånvaro.
Det regnade kallt ute nu, och jag vandrade insvept i mörkret. Det var ett mörker som jag kunde gömma mig i, och jag kände hur lugnet återtog sin plats i min kropp. Det fanns en viss trygghet där, i mörkret och i regnet. De svarta fönstrena omkring mig påminde om att jag var ifred, att jag var ensam.
Kylan tilltog, men jag var varm inombords. Det obehag som jag plågats av uppe i lägenheten var som bortblåst i det ögonblick, då jag steg ut i natten och inledde min promenad mot spårvagnen. Det fanns ingenting för mig att hämta i den lägenheten, allt var naturligt främmande. Det fanns de som kunde förstå sig på mig och tycka om mig, och en av de var Magnus. Men inte ens min allra närmaste vän visste vem jag egentligen var, för jag hade aldrig visat mig själv i en annan människans närhet.
Ensamhet och mörker. Kyla och regn. Liksom jag, sprider de depression var än de går. De skall för alltid vara missförstådda och föraktade och bortglömda i samma ögonblick som de försvinner.
- - -
Tack på förhand!
- - -
Det var en grå natt, och inga gatlyktor var tända. Månens sjukliga sken hade satt sin prägel på hösthimlen då jag steg av en spårvagn någonstans i förorten, tillsammans med min allra närmaste vän. Turligt nog hade jag en sådan vän, vars personlighet inte förbyttes då han omgavs av människor som han inte redan kände, eller som han gärna ville imponera på.Och turligt nog var han inte en sådan vän, vars intuition talade om det för honom då någonting besvärade en av hans nära.
Han var vid glatt lynne och förde ivrig monolog, då vi gick i sakta mak genom oktobermörkret. Jag nickade ibland, och mumlade diverse enstaviga interjektioner till svar, medan jag stirrade oavvänt framför mig, utan att egentligen se något. Jag var mycket disträ och kunde inte helt förstå varför. Kanske var det min vanliga oro, vilken uppstår vid sådana tillfällen då jag strax ska träffa okänt folk. Folk som jag inte kommer tycka om, och som, efter att ha hälsat på mig, inte kommer bemöda sig om att se åt mitt håll igen. Och trots att jag, rent intellektuellt, anser dessa människor sämre än mig själv, kommer jag att söka deras bekräftelse, ända tills det att jag går hem och aldrig mer får se dem.
Vi var nu på väg hem till en av våra ”gemensamma vänner”, en som jag aldrig skulle kunna umgås med om Magnus inte var där. Men det var han; och vi tog hissen upp till en stor, illa belyst, svettluktande lägenhet, full av röster och musik och vinglande gestalter. Och berusade som de var, alla, skyndade de fram till oss en och en och hälsade vänligt, eftersom de ville övertyga både sig själva och övriga gäster om att de var öppna och sociala människor. Men jag brydde mig inte mycket om dem, utan slog mig istället ned i en gråaktigt röd skinnsoffa som var mycket ful, med en flaska öl och känslan av att inte höra hemma. Den möbel jag satt på var den minst befolkade jag kunnat hitta, och därför hade jag valt den, men nu hade ju värden en gång sett mig, och han kom gående med ett stort leende på läpparna. Jag kunde se i hans ögon och på hur han gick, att han redan haft mer än nog att dricka.
– God dag! hälsade han med sluddrig stämma. Jag förstod att hans formella och något gammalmodiga hälsningsfras var ett försök att väcka löje, och jag bjöd så på ett kort leende.
– God dag, herrn, svarade jag och vände mig sedan bort som om någonting plötsligt ådragit sig min uppmärksamhet, i hopp om att han då skulle nöja sig med en hälsning och gå sin väg. Så kom jag med ens på att jag var skyldig honom pengar. Jag rotade fram en skrynklig hundralapp och gav den till honom, han stoppade ned den i bakfickan och stapplade bort genom det trånga rummet.
Jag uppfylldes av en svagt melankolisk känsla, då jag sneglade mot de skrålande gästerna och sedan ut genom fönstret. Månen därute hade försvunnit bakom moln, och natten var nu helt svart, utan måne och utan stjärnor. Men vindens stilla ilande kunde höras, och jag fann det lugnande. Jag kände mig på bättre humör nu, och jag bestämde mig för att leta upp Magnus. Det var svårt för mig att över huvud taget konversera med någon, utan honom i närheten. Han ägde nämligen den naturliga karisma till vilken alla typer av människor dras, och då man stod bredvid honom och pratade med honom, kände mig sig starkare och säkrare.
Jag fann honom inträngd i ett hörn i det grovt överbefolkade köket. Han satt på någon slags diskbänk och samtalade med tre personer som jag tidigare hälsat på, men som tydligen glömt bort mig och som därför ansåg det lämpligt att hälsa igen. Även dessa tre hade fallit offer för Magnus unika dragningskraft. De stod och lyssnade till hans historier med stora, druckna ögon. Den enda av de tre som var av kvinnligt kön, såg ut som om hon kunde få för sig att attackera honom vilken minut som helst. Men jag upplevde inte att det nya sällskapet innebar någon särskild förbättring från det förra, och jag återvände därför till den röda skinnsoffan och till min öl, vilken jag bestämde mig för att svepa.
Det hade gått två år sedan jag sist befann mig i denna lägenhet. På den tiden var jag precis likadan som vem som helst av de nuvarande gästerna. Jag sökte då desperat efter vänner och grupptillhörighet, och efter hög social status. Och i vad låg grunden till detta sökande, om inte i den klassiska tonåringens usla självkänsla? Det var nu två år senare, och min självkänsla var fortsatt lika usel, men det var emellertid den enda likhet, vilken ännu fanns kvar mellan mitt dåvarande jag och mitt nuvarande jag. Och denna nya usla självkänsla, hade inte samma grund som den förra, eftersom att jag inte längre var tonåring. Jag var nu mer uppgiven än förr, jag trodde inte på förbättring, jag hade accepterat livet som det var. Kan hända behövde jag fortfarande det, som jag två år tidigare så febrilt sökt efter.
Men medan jag satt där i den fula soffan och drack öl efter öl, försjönk jag i en sorts trans, och mina tankar var kalla. Jag önskade att få veta vad som fattades mig, vad som behövdes för att ta mig ur detta tillstånd av uppgivenhet som jag så länge levt i. Men det var förgäves, och alla mina sinnen tycktes dämpade och luddiga. Jag höjde återigen blicken för att se ut genom fönstret, men någon hade tänt en taklampa, och mina ögon mötte nu samma syn åt både höger och vänster. Fönstrets spegelbild av rummet var suddig och gjorde mig yr. Jag vände huvudet åt andra hållet och hoppade till. Där, mitt bland alla slöa, glansiga ansikten, fanns det ett som jag kände igen. Det var ett ansikte som fick mig att må illa, och det tillhörde en person som fick mig att må illa. Och trots mina av alkoholen gravt bedövade sinnen, kände jag vreden välla upp inom mig. Den var bitter och koncentrerad, och den var blandad med svartsjuka. Hon stod ensam nära mitten av rummet, och såg litet villrådig ut, precis som man gör då man är den ende nyktre i ett sällskap av berusade. Hennes blick sökte genom rummet efter bekanta ansikten, och någonting iskallt blixtrade till i den då hennes ögon mötte mina. Det var den sortens hat, vilket har sin grund i människans natur; i hennes överlevnadsinstinkt, och i hennes vilja att skylla sina misslyckanden på någon annan. Och att vara måltavla för denna enfaldiga men intensiva känsla, fick mig att koka av underträngd ilska. Jag reste mig så sansat jag kunde och styrde mina steg ut mot hallen. Jag tog på mig mina ytterkläder och lämnade lägenheten utan att säga ett ord. Det var inte första gången jag gjort så, och jag var säker på att ingen skulle fästa sina tankar vid min frånvaro.
Det regnade kallt ute nu, och jag vandrade insvept i mörkret. Det var ett mörker som jag kunde gömma mig i, och jag kände hur lugnet återtog sin plats i min kropp. Det fanns en viss trygghet där, i mörkret och i regnet. De svarta fönstrena omkring mig påminde om att jag var ifred, att jag var ensam.
Kylan tilltog, men jag var varm inombords. Det obehag som jag plågats av uppe i lägenheten var som bortblåst i det ögonblick, då jag steg ut i natten och inledde min promenad mot spårvagnen. Det fanns ingenting för mig att hämta i den lägenheten, allt var naturligt främmande. Det fanns de som kunde förstå sig på mig och tycka om mig, och en av de var Magnus. Men inte ens min allra närmaste vän visste vem jag egentligen var, för jag hade aldrig visat mig själv i en annan människans närhet.
Ensamhet och mörker. Kyla och regn. Liksom jag, sprider de depression var än de går. De skall för alltid vara missförstådda och föraktade och bortglömda i samma ögonblick som de försvinner.
- - -
Tack på förhand!
