Det finns två typer av lidande i den här världen: de som lider av en brist på liv, och de som lider av ett övermått av liv. Jag har alltid funnit mig själv i den andra kategorin. När du tänker på det, så är nästan allt mänskligt beteende och verksamhet är inte i huvudsak annorlunda än djurens beteende. Den mest avancerade tekniken och hantverket för oss når i bästa fall upp till "super-schimpans" nivå. Egentligen är skillnaden mellan, säg, Platon och Nietzsche, och den genomsnittliga människan, större än gapet mellan schimpansen och den genomsnittliga människan. Sfären av den verkliga andan, den sanna konstnären, helgonet, filosofen, uppnås sällan. Varför så få? Varför är världens historia och utveckling inte berättelser om framsteg, snarare denna ändlösa och meningslösa tillägg av nollor? Inga större värden har utvecklats. För 3.000 år sedan var Grekerna lika avancerade som vi är. Så vad är detta hinder som hindrar människor från att nå någonstans i närheten av deras verkliga potential. Svaret på detta kan hittas i en annan fråga, och det är detta: vilken är den mest universella mänskliga egenskapen: rädsla eller lathet?


Vad tror ni? Diskutera.