Ett barn (jag) smyger igenom buskarna bredvid en cykelväg... En cyklist kommer med en väldig fart ner för backen. En cykelpump av stål kasta in i framhjulet och cyklisten gör en fruktansvärd flygtur över styret..
Ojdå, är min enda tanke... Hoppas för guds skull att han inte skadar sig..
Cyklisten flyger genom luften, som i ultrarapid ser jag hans kropp kastas genom luften och han landar med ett brak in i en buske... skönt han klara sig nog tänker jag (pojken)..


Jag springer fram till den skrotade cykeln och tar min cykelpump och jag hör ett gurglande ljud ifrån buskarna. Ingen människa synes i närheten så jag går fram och tittar där han ligger...
En kvist eller dylikt har rivit upp ett djupt sår i halsen och blodet rinner ja nästan sprutar i takt med hjärtats slag. Jag går därifrån innan han hinner dö för då känner jag mig oskyldig..


Brukar drömma om detta ibland fortfarande fast det var över trettio år sedan..


Ska man aldrig bara kunna gå vidare liksom?