Varför blir människor med hög intellekt mer deprimerade? Är det för att man ser livets bittra sanning medan de med mindre intellekt inte gör det och därav blir den mer intellektuelle deprimerad av tanken att livet oftast är skit?


Eller kan det vara så att smarta människor oftast är ensammare än de dumma och därav inte får den sociala törsten släckt?


Jag själv är väldigt ensam på vardagar och dricker en liten mängd alkohol varje dag när jag känner mig nere. Jag häller upp en whiskey och sätter mig framför någon nerladdad opera eller känsloladdad film. Tankarna hoppar överallt.


Jag kom över denna tanke ikväll som topic lyder. Inte första gången tanken slår mig och inte första gången jag har läst om den. Men nu ville jag se vad ni tycker.