En dag när jag var 16 år gammal gick jag gråtandes hem och berättade för pappa att en pojke hade stulit min moped. Han hade bara tagit den och åkt iväg på den. pappa gick ut för att leta efter den och hittade den dumpad i samma bostadsområde. Sen pratade vi om det.


Pojken som stal mopeden var i 17års åldern. Alla i området visste att hans familj hade sociala problem, föräldrarna var alkoholister och jobbade inte. Pojken och hans syskon gick dåligt klädda, var alltid smutsiga och hamnade alltid i bråk med andra barn. Ingen tyckte om dem. Pojken hade gjort det till en vana att alltid ta andra barns mopeder, åkte iväg på dem och sedan dumpa dem någonstans.


Dumma kille! sa jag och hoppades på att pappa skulle göra något åt det, vad vet jag inte. Prata med killens föräldrar kanske. Istället sa han något som vände upp och ner på hela min världsbild, och jag vet fortfarande inte om jag tycker att han har rätt eller helt fel.


-Pojken har ingen egen moped, sa hon. Han vill säkert ha en moped, men jag tror inte att hans föräldrar har råd. Kanske alla i området skulle gå ihop och köpa honom en moped?


Jag var helt chockad. Jag sa nog inget, men inom mig undrade jag: Skulle han belönas för att han stal våra mopeder? För det andra så visste jag att det inte är något sådant man gör i verkligheten, utan bara på film. Överlämnar en mopeden sådär liksom. Jag vet inte ens om han menade allvar, men jag tänker än idag på det.


Är det att uppmuntra ett antisocialt beteende (att stjäla)? Är det ett uppifrån-och-ner-beteende, att bara överlämna en moped åt den stackars fattige pojken och få honom att känna sig ännu mer underlägsen? Hade han blivit glad eller generad? Hade det fungerat, hade han slutat att stjäla? Och är det egentligen en moped han vill ha? Vad skulle man ha kunnat göra för att lösa problemet?


Läraren vill ha en frågeställning som drar paralleller med andra ting i världen. Skulle behöva hjälp att komma på dessa.


Tack på förhand!