Om ni fick välja mellan bo i hus med föräldrarna, altan där folk kan komma och sitta hälsa på, gräsmatta, lugn och ro, frihet ELLER en halvtaskig isolerad etta mitt inne i stan med portkod, ingen balkong, trafik och oväsen 24/7?


Jag har bott i hus hela mitt 19 åriga liv ända tills 3 månader tillbaka då jag flyttade till det sista ovannämnda efter att mina föräldrar sålde huset och jag skulle kunna döda för att få bo i det huset igen. Känner mig psykiskt stressad, isolerad och utmattad av att bo i lägenhet man hör oväsen 24/7 och jag har aldrig sovit så dåligt som jag gör nu någonsin. Ofta vaknar jag och tror att jag bor i det där huset.


Någon som känner igen sig i det där?