Detta är en sak som jag gått och burit med mig under en längre tid. Jag är nu redo att berätta om mardrömmen. Skrivet i novellform för att få läsaren att njuta.


Folk som klagar på wall of text kan dra åt skogen.




"Cyklisten & pojkspolingen"


Snöflingorna susar omkring mig, kylan är så påtaglig att mina fingrar redan stelnat till. Luften jag andas ut bildar ett tjockt rökmoln . Ena ögat är så pass svullet att jag förlorat synen på det. Min arm är bruten och jag känner hur blod rinner ur analen. Jag har ingen aning om vart jag befinner mig. Det sista jag minns innan jag slog huvudet i kullerstenen var hur mannen med sidbenan pussade mig på kinden.


Vad i helvete är det som har hänt? Hur hade jag lyckats hamna i denna fullständiga dekadens?


Jag hade för helvete blivit brutalt våldtagen av mannen från socialnämnden.


För bara 24 timmar sedan var jag en helt normal nittonåring som bara skulle besöka socialnämnden för att vänligt men bestämt förklara för någon socialtant att jag inte hade några som helst problem med alkohol.


Egentligen börjar min berättelse redan en månad tidigare. Jag hade precis flyttat in i min nya lägenhet. Det var min första egna lya och självständigheten lyste i mina ögon. Äntligen slapp jag ta hänsyn till min morsa och min syster. Nu var jag äntligen fri att göra vad fan jag ville. Jag bestämde mig direkt för att ha en inflyttningsfest.


Jag var riktigt nöjd med hur jag på egen hand lyckats inreda lägenheten. Ett stort glasbord stod i rummet centrum och ett barskåp i dess periferi. Affischer och tavlor hängde längst de utnötta väggarna. Tapeten var rödfärgad och golvet stilrent vitt. Jag kände mig riktigt harmonisk när jag lutade mig tillbaka i soffan med en nyblandad White Russian och invänta de första gästerna.


Jag hade bjudit en liten skara vänner, vi umgicks ofta och mycket. Vi höll varandras ryggar och bråkade aldrig. Jag älskar mina vänner, de har alltid stöttat mig när jag har haft det svårt.


Polarna droppade in eftersom och snart var alla på plats. Jag ville inte ha för hög volym på stereon eftersom jag inte än hade kontrollerat med grannarna att det var okej om jag hade fest.


Patrik, som var en barndomskompis med smak för män och viner menade att det inte var någon fara och skruvade upp stereon till max.


”Ikväll kör vi rattfulla” skrek Patrik som nätt och jämt lyckades överösta den enorma basen som gjorde att tavlorna dunkade mot väggen.


Det tog nog inte mer än en minut innan jag hörde hur någon våldsamt hamrade på ytterdörren.


”Sänk för helvete Patrik” skrek jag och gav honom en arg blick. ”Fan, är det redan någon som ska klaga” tänkte jag när jag gick mot den dunkande dörren. Jag slöt ögonen och tog ett djupt andetag innan jag låste upp extralåset och öppnade dörren.


Jag hann inte ens röra handtaget innan någon från utsidan ryckte tag i det och slet upp dörren. Framför mig stod en man med asiatiskt ursprung och skrek mig i ansiktet. Jag visste inte då vem det var men efter att hyresvärden vaknat av skriken och kommit utspringande i trapphuset fick jag förklarat för mig att koreanen var en nyinflyttad man vid namn Kent som hade fått en lägenhet på prov för att återinföras i det svenska samhället efter att ha suttit fyra år på stadens rättspsykiatriska anstalt för att vid upprepande tillfällen ha blottat sig för djur och heminredningsprodukter.


En medelålders kvinna i hans tidigare lägenhet hade tydligen hittat honom runkades i tvättstugan. Han hade uppnått erektion genom att stirra in i torktumlaren och försökt masturbera i takt med den. Hon hade då ringt den dåvarande hyresvärden och när de anlände till tvättstugan fann de Kent ståendes i torkskåpet, fortfarande med full erektion.


När polisen gjorde husrannsakan hemma hos honom fann de hundratals skalbaggar i diverse burkar som han enligt egen utsago brukade ”föra upp i urinröret”.


Jag ville inte ha någonting med Kent att göra så jag bad om ursäkt till hyresvärden för volymen och återgick till den festkavalkad min ursprungliga inflyttningsfest nu hade utvecklats till.


Jag hade en förkärlek för White Russian och kunde dricka dessa tills jag i princip stupa. Nu var min Kahlua slut och jag redlöst berusad.


Vi bestämde oss för att lämna lägenheten åt dess öde och bege oss mot stadens nattliv. Patrik insisterade på att få skjutsa ner oss i sin Saab, jag som i vanliga fall var emot rattfylla satte mig nu glatt i framsätet och öppnade en ljummen Sofiero. Trots att jag var fruktansvärt berusad smakade ölen lacknafta och jag kräktes över mina byxor.


”Fyllecellen nästa” tjoade Filip från baksätet.


Jag kunde inte tänka, ännu mindre prata. När bilen parkerades en bit från krogen stapplade jag mot närmaste buske och föll ihop. Sedan vet jag inte vad som hände. Allt var svart som natten, jag kommer inte ihåg några som helst dofter eller ljus. Jag befann mig i ett totalt vakuum där ingenting var alltet.


När jag vaknade nästa dag låg jag på en hård gummimadrass. Den var gul, likaså golvet eftersom jag hade kastat upp hela natten. Jag försökte fokusera blicken men det var omöjligt. Jag kände hur det började kittlas i halsen och trycka i maggropen. Jag lutade mig över britsens kant och lade av ännu en kacka. Jag somnade om och vaknade inte förrän en polisman vred om nyckeln i nyckelhålet.


”Dags att åka hem nu André Brink” sade han och hånlog ett nedvärderande leende åt mig.


”Var är jag? Vad gjorde jag igår? Kved jag ur mig medan hjärnan nästan exploderade innanför skallbenet.


Polismannen började skratta: ”Vi fann dig utanför San Marino, du kom krypandes längst med trottoaren med din legitimation i ena handen och en cigarett i andra. Du påstod att du skulle knulla med någon brud vid namn Felicia.”


”Vi omhändertog dig enligt lagen om omhändertagande av berusade personer, du har blivit Lobbad grabben”


”Dags att börja tänka på ditt alkoholintag innan det är för sent” lade han till med en överlägsen stämma som fick mig att känna avsmak gentemot hela etablissemanget.


Jag lämnade polisstationen den kalla novembermorgonen och lovade mig själv att aldrig bli så full igen. Jag trodde att hela karusellen nu var över men det dröjde bara en vecka innan jag fick hem ett brev där det stod att jag skulle infinna mig hos Socialnämnden så att de kunde utvärdera mina problem och förehavanden.


Det var den tionde december, en ovanligt kall dag. Det hade nu gått nästan en månad sedan jag vaknade upp på britsen omringad av mina egna spyor. Jag klev in genom dörren hos socialnämnden och sjönk försynt ner på närmaste stol. Det luktade neger därinne och receptionisten var en tjock dam med pubertetsfinnar i hela ansiktet, tjocka flaskbottnar till glasögon och tovigt missfärgat hår.


”Vad i helvete har jag gjort för att förtjäna detta” tänkte jag samtidigt som receptionisten harklade sig och ropade mitt namn.


Jag ställde mig upp och smög fram till hennes skrivbord.


”Du kan gå in i rum nummer tre, Stefan väntar på dig” sade hon utan att titta upp från datorskärmen.


Jag pressade fingret mot knappen bredvid dörren och väntade på att någon av färgerna på statussymbolen skulle börja lysa.


”Hoppas inte den röda knappen som står för upptagen börjar lysa” tänkte jag.


Den gröna ”stig in” knappen lös upp och jag öppna dörren och klev in.


Väggarna var helt täckta i affischer av olika cyklar och cykelmärken. En röd heltäckningsmatta på golvet och fläktar i rummets varje hörn.


Jag såg inte ens mannen som satt bakom skrivbordet förrän han från ingenstans nästan skrek till mig:
”Jag tycker om cyklar André Brink, Jag tycker om cyklar.”


”Var god och sitt, jag heter Stefan Leopoldsson”


Jag hälsade genom att nicka lite lätt åt honom och satte mig ner på en trädstol som knakade ljudligt.


”Vet du varför du är här André?” undrade Stefan medan han plockade upp sin snusdosa ur fickan och placerade den utstuderat på bordet.


”Jag antar att det är för att jag var för full och hamnade i fyllecell” svarade jag frånvarande.


”Det är fel svar André” Stefan stoppade ner fingrarna innanför linningen på sina manchesterbyxor och började klia.


”Nej men då vet jag inte varför jag är här, berätta.” Replikerade jag efter att ha lyckats slita blicken från hans krafsande hand.


Stefan slet upp handen från kalsongerna och drog den över näsan och luktade intensivt på fingertopparna. Han lutade sig framåt över bordet och stirrade mig i ögonen.


”Du är här för att du är på väg att spåra ur. Du är ett framflygande tåg utan chaufför i en hård vind.”


”Vad fan snackar människan om” tänkte jag.


”Vill du veta någonting mer som är hårt?” ville sjukhuvudet nu ha reda på.


Han blötlade sina läppar och började pilla i sitt blonda hår.


”Vet du vad André? Jag tycker att vi två tar och går ner i arkivet och hämtar upp dina papper.”


Stefan reste sig upp och stod nu framför mig. Han var en lång och storvuxen man som säkerligen hade femtio kilo på mig. Jag själv var inte spinkig direkt men i jämförelse med honom såg jag ut som en tråd.


Hans blonda kortfriserade hår var fullt av vax och hans tighta manchesterbyxor alldeles för små för att hålla magen på plats. Jag anade en viss buktning vid gylfen. Kanske var han bara välutrustad? Inte kunde han vara upphetsad?


Han passerade mig och gick ut genom dörren, jag följde misstänksamt efter honom. Vi klev in i hissen, Stefan log åt mig och tryckte på källarvåningen, hissen började väsnas och ner i mörkret for vi.


”En ungdomlig kropp är formad precis som en sportcykel” viskade Stefan till mig i samma ögonblick som hissen nådde källarvåningen.


Jag tittade på honom och log förtvivlat: ”Seriöst, ska vi bara hämta mina papper eller?” Jag var rädd.


”Jag vet inte. Gå in i arkivet du så länge så ska jag bara hämta en sak” pressade han fram mellan framtänderna.


Den stora ståldörren till arkivet stod på glänt, jag vände mig om efter Stefan men han var nu borta. Jag började ana odåd men jag klev in i det dammiga rummet vars enda ljus kom från en fotogen lampa som hängde i taket.


Det var ett stort arkiv med tusentals pärmar prydligt uppstaplade på hyllor prydda med alfabetets alla bokstäver. Jag gick snabbt fram till hyllan med bokstaven ”B” på sidan och började skumma igenom rad efter rad.


Jag hittade inte någon pärm med mitt namn på.


Jag skulle just till att ropa på Stefan när jag hörde hur någonting började plinga. Ljudet kom från den bakre delen av rummet, lampans ljus nådde inte dit utan jag lossade på hylsan den satt i och gick nervöst bort mot den mörkbelagda delen med fotogenlampan i högsta hugg.


När jag tillslut kom fram till ljudets källa blev jag fullständigt skräckslagen. Musiken som spelades kom från en bjällra som hängde ovanför en stor spjälsäng. Sängen var bäddad och helt klädd i vitt.


”Jag måste ta mig härifrån” minns jag att jag tänkte.


Sedan är allt svart.




Jag försvann ut i mörkret. Fylledrömmar av olika slag som ständigt bytte karaktär. Jag minns dem men samtidigt inte. Var det vargen som åt upp flickan eller tvärtom? Vem var den stiliga mannen med basker som simmade bröstsim i luften? Vart skulle jag befinna mig när jag vakna?


Jag vaknade kallsvettig en stund senare, kanske timmar. Blodet som tidigare hade forsat ur såret i mitt bakhuvud hade nu torkat och kletat sig fast i mitt nougatfärgade hår.


Min blick var dimmig men jag lyckades uttyda konturerna av en man som stod och flåsade över mig.


”Välkommen hem till mig” kved Stefan fram mellan sitt hysteriska grin.


Jag låg på rygg i spjälsängen med mina händer handfängslade bakom mig.


Jag var för kraftlös för att orka prata, för slut för att lyckas röra mig. Mannen från socialnämnden hade fångat mig som en fluga i sitt nät.


”Okej André, jag vill att du från och med nu adresserar mig som Direktör Leopoldsson, är det uppfattat?”


Jag försvann ännu en gång in i mörkret. Blodbristen gjorde mig vimmelkantig och jag svimmade av.


Jag har ingen aning om vad direktören gjorde med mig när jag sov, det enda jag vet är att när jag återigen slog upp ögonen stod Stefan över mig och smekte sin styva balle med ett glödande stearinljus.


Hans ollon var piercat med en kedja som hängde ner bakom pungen. Kuken var gigantisk och förhuden tillbakadragen. Blåa ådror vette längst med skaftet. Den pulserade i takt med min skyhöga puls. Stefan droppade stearin på sin kuk och frustade som en könsmogen hingst.


”Vet du vad som är så bra med en cykel André?” väste Stefan ur sig.


”Låt mig bara gå, snälla” svarade jag mellan mina snyftningar.


Stefan slog mig hårt i ansiktet med sin öppna hand.


”Direktör Leopoldsson heter jag” domderade Stefan.


Jag började skrika hysteriskt: ”Din djävla fitta. Låt mig gå ditt sjuka miserabla helvete”


Stefan började skratta: ”Jo du förstår André, det som är så bra med en cykel är det faktumet att den alltid gör som man vill. Precis som du ska göra nu”


”Jag ska genomborra ditt rektum nu sötnos” tillade han och droppade en stor klick stearin på sitt rödflammiga ollon.


Han kastade stearinljuset åt sidan och slet tag i min utsatta kropp. Stefan vände på mig så att jag nu låg med ansiktet ner i kudden.


Mina tårfyllda ögon spärrades upp när jag kände hur han gröpade runt med sina äckliga fingrar i mitt arsle.


”Vi kör utan glidmedel sötnos” spottade han ur sig och pressade in ribban som mer såg ut som en batong i mitt tighta ovana lilla stjärthål.


Stefan började frusta och stöna samtidigt som han knullade mig hårt i analen. Stjärnor blixtrade förbi framför mina ögon. Stefans lem forcerade min stolgång och krossade min ändtarm.


Det gick inte att slappna av, jag försökte för att minska smärtan men varje gång direktören penetrerade min hage låste sig bäckenet och stjärnmuskulaturen spände till.


Det kändes som att hans piercning skar upp hela min tarm från insidan. Jag bad till gud att mardrömmen skulle ta slut.


”Säg till när du vill smaka av min plommonjuice” viskade Stefan i mitt öra när han lugnat ner tempot en aning.


Jag grät bara till svars.


Stefan drog ut kuken ur mig och beskådade hålet han frambringat. Jag var fullständigt spräckt och hans penis var brunröd av all avföring och blod jag nu läckte.


Av någon anledning hade jag stånd. Jag vet inte hur det kom sig men kuken satt som fastklistrad längst magen. Min kåtolja hade klibbat fast sig mellan naveln och mitt ollon.


Stefan grep tag i mina armar och satte mig upp, min röv värkte och jag satte mig på ena skinkan för att minska belastningen.


”Gapa så ska du få smaka på direktörens guldkuk pojken min, vem vet? Du kanske får guldtänder” väste Stefan mellan sina tunga andetag.


Han tog upp en skruvmejsel och riktade den mot mitt öra.


”Om du får för dig någonting dumt så vet du var denna hamnar”


Jag svalde det han gav mig att svälja. När hans kuk närmade sig mitt ansikte kände jag doften av bajs vilket fick mina kräkreflexer att hoppa igång. Innan jag hann spy över hela hans nedre region pressade han ner sin penis i halsen på mig och stoppade spyan med sitt ollon.


Jag försökte dra bak huvudet men han höll mig hårt om nacken. Jag sög hans kuk och svalde hans försats samtidigt som jag grät som en liten flicka.


Jag började fundera på att bita av hans kuk, kanske skulle han få så ont att han tappa skruvmejseln. Just när jag förberedde mig för att förmodligen få en mejsel inpräntad i örat började Stefans kropp att skaka. Han lyfte huvudet bakåt och började stöna.


Helt plötsligt täpptes min hals igen av någon tjock vätska. Stefan kom…


Uppskattningsvis liter av sperma forsade ner längst strupen och ner i magsäcken. Stefan drog ut sin kuk ur min mun och jag kräktes omgående ner på mina ben och i spjälsängen.


Direktör Leopoldsson log brett åt mig och viskade: ”Nu är vi klara med varandra André Brink, men gissa vad? Om du går och bestämmer dig för att rapportera det här till polisen så kommer de inte tro på dig utan skicka dig till psyket. Om du sedan släpps därifrån så kommer du återigen bli kallad till Socialnämnden. Gissa vem som är din kontaktperson?”


Stefan pussade mig på kinden, knöt sin näve och lyfte armen. Sedan är allt återigen svart.


När jag vaknade låg jag på marken, snöflingorna ved omkring runt mig och jag mådde pyton. Jag lyckades få upp min mobil ur fickan och ringde till Patrik för att berätta vad som hade hänt.


Han var ute på sin pappas lantställe och badade badtunna. För upptagen med någon man för att ha tid med mig.


Jag ringde en annan bekant vid namn Adam. Han var jämngammal med mig men redan en fullblodsalkoholist. Han bad mig komma över och supa till.


Jag tvekade inte utan lyckades efter många om och men lokalisera hans lägenhet. Vi söp oss redlöst packade och gav oss iväg mot centrum.


Jag blödde fortfarande ur analen och gissa vart polisen tyckte att jag skulle spendera ännu en natt!?


Veckan efter kom ännu ett brev från Stefan Leopoldsson. Mannen med det blonda håret och det gigantiska intresset för cyklar.




Vad säger ni om saken?
Har ni råkat ut för någonting snarlikt?
Upphetsade?