Brollan stormar till final — vann 2-0 över turkiska superlaget
Counter-StrikePortugal
hjälp mig
1
2008, djävulens dag.
Postat av tvåfyraåtta den 4 Maj 2011, 17:24
135 kommentarer · 276 träffar
Hejsan, tänkte dela med mig av en berättelse om handlar om just mig (Anton), något som fick min och min brors framtid att bli annorlunda.
Jag vill inte att alla ska tycka synd om mig, jag vill bara dela med mig av vad som hänt, vad som kan hända eran familj.
Jag kan säga att jag och min far aldrig haft det så lätt tillsammans, det var mycket bråk och trassel. Min familj har inte funkat så bra, det har varit möten hit och dit, ja ni förstår. Pappa och mamma skiljde sig för länge sedan det har varit mycket bråk och tjaffs mellan dom, på så sätt har jag fått en felaktig bild av vem min pappa är, eftersom att jag ofta var med min mamma.
Jag bråkade väldigt mycket med min älskade pappa vilket jag ångrar speciellt ångrar nu efter det som hände, om jag kunde vrida tillbaka tiden eller bara få prata med pappa i alla fall så skulle jag göra allt för det. Jag saknar honom och jag kan göra att för att få han tillbaka.
Det var 2008, jag minns det som igår. Jag och min äldre bror Daniel hade varit hos pappa den helgen, pappa bodde nämligen i Norrköping medans jag bor i Motala på så sätt så var vi hos han på helgerna.
Som vanligt så trivdes jag inte där, jag var en djävla ungjävel mot min far, jag borde inte varit det. Men dum i huvudet som jag är/var så bråkade jag med han och skrek att jag ville hem, pappa blev ledsen, mycket för jag kunde se det. Han orkade inte bråka emot så han körde hem mig till mamma, jag trodde inte att det var något mer med det eftersom jag har gjort så förut, alltså bråkat och skrikit. Jag vet faktiskt inte varför jag har gjort det, jag tror att det är därför att pappa. mamma och mormor inte var sams, jag var en mamma/mormor gris.
Jag bodde ofta hos mormor när jag var liten men även mamma medans Daniel var hos pappa. Jag kommer ihåg en sak som fick mig att verkligen undra "älskar pappa mig?" och det var när jag var 5 år och skulle sluta dagis, jag hade ritat en teckning till min pappa där det stod att jag älskade han och en bild på han och mig, jag hade även plockat några blommor till han eftersom jag inte tyckte att det räckte med en teckning.
Jag stod där ute på parkeringen och väntade, väntade och väntade. Pappa kom aldrig och jag vägrade gå hem tror jag att det var för jag visste att om pappa älskade mig med så skulle han komma men mamma drog mig hem, ledsen var jag med!
Men nu vet jag, pappa älskade mig annars hade han aldrig velat vara med mig, han kanske inte hade tid att komma, jag vill inte skylla på han för jag var en idiot jag med.
Men efter den helgen jag berättade där ovan så var jag och min bror hemma, pappa hade cancer vilket vi visste sedan tidigare men det har aldrig varit något allvarligt. Men den dagen 2008 så ligger jag och min bror och sover, eller jag gjorde det. Mamma kommer in, uppskattad tid ca 22.00.
Mamma kommer in och säger med lugnt röst att hon vill prata med oss, hon säger att sjukhuset ringde och dom hade tagit in pappa för att han inte mådde bra. Vi tänkte bara "Jaha, det har ju hänt förut?", men denna gång var det inte som förut, sjukhuset sa att mamma borde ta med oss till pappa.
Vi åkte till sjukhuset stämningen var inte bra i bilen, det var tyst och mörkt ute. Vi kom fram till sjukhuset och en läkare tog emot oss och visade oss vägen till pappa. Vi gick in till hans rum och när jag fick se han, min egna pappa ligga i sängen med mörka ögon och ledsen mun så orkade jag inte mer, jag minns att jag nästan blev förlamad. När pappa såg oss log han. Ett leende jag aldrig sett förut.
Han sa till oss att allt var bra, vi var så unga så vi visste ju inte så snabbt att det inte alls var det, det var ren skitsnack.
Han sa till oss att han ville att vi skulle gå ner och fika med han, klart vi gjorde det. Vi satte oss i fiket och pappa beställde 3 kaffe och 4 "damsugare" (fika). Vi undrade varför han åt så mycket och han sa att han var hungrig, vi tänkte bara "ok".
Pappa pratade om att han älskade oss och att han ville träffa oss efter, vi blev glada och sa direkt "JA DET ÄR KLART!".
Efter att vi hade fikat så var pappa tvungen att åka till "sitt" rum där han skulle "vila". Vi frågade läkaren om pappa kommer bli bättre, den idioten, jag vet inte vad jag ska säga, men han svarade "Ja, det är klart", VAD TROR HAN? Klart vi går på det.
Nästan morgon, det var ett helvete, fy fan.
Mamma kom in i rummet med gråt i ögonen, först till mig. Sedan sa hon att pappa, våran pappa hade dött. Han dog klockan 4 på morgonen. Jag kräktes som bara den, fy fan, varför? Varför just våran pappa?
Men när hon gick in till Daniel så vart det ett sådan liv, jag förstår inte, jag vill inte förstå. Jag klarade inte att se min bror så ledsen han som ofta är glad, men inte nu. Jag vill inte minnas det så mycket, han mår så dåligt över det, jag med.
Min älskade bror och jag förlorade just våran pappa!
Vem ska älska oss nu när vi bråkar med mamma?
Vem ska säga godnatt till oss när mamma inte är där?
VEM VEM VEM.
Snälla kan inte gud ge oss tillbaka pappan till två barn, låta dom leva lite av livet med sin ENDA FAR! Snälla!
En sak som gör att jag kan inte kan PRATA om det utan skriva är en sak som får mig att gråta, när som helst.
Det var så att pappa spelade på trav och Daniel skrev ett sms till pappa samma dag som sjukhuset. Han skrev "Hej, pappa. Hoppas du vinner på travet nu så du får mycket pengar, pappa"
Pappa svarade då "Jag behöver inte vinna på trav, jag behöver inga pengar. Jag har redan vunnit högsta skatten och det var ni, mina barn"
Jag finner inga ord, fy fan.
Jag skriver inte dessa ord för att folk ska tycka synd om mig, jag skriver detta för att folk ska förstå, förstå att deras föräldrar är värda mer än att bråka med, mer än att skrika efter pengar. För en dag så finns dom inte där.
Ta vara på dom ni har kvar, bråka inte med dom snälla, dom förtjänar inte det. Tro mig ni vill inte känna er som jag, jag känner mig som en idiot, en fit*a...Jag vet inte vad. Om jag bara inte hade bråkat med han den helgen. Tyvärr gjorde jag det.
Jag vet att andra har förlorat sina föräldrar och jag gråter för dom med, jag beklagar att eran familj inte är hel mer!
Ni som ska se ner på mig nu, snälla gör inte det, ni/vi/jag behöver detta. Att få någon att läsa, att förstå!
Har ni någon släkting som är död? Vad hände om ni vill prata om det?
Läs innan ni kommenterar ni förstår inte annars.
Kram från mig, ta hand om er!
Jag vill inte att alla ska tycka synd om mig, jag vill bara dela med mig av vad som hänt, vad som kan hända eran familj.
Jag kan säga att jag och min far aldrig haft det så lätt tillsammans, det var mycket bråk och trassel. Min familj har inte funkat så bra, det har varit möten hit och dit, ja ni förstår. Pappa och mamma skiljde sig för länge sedan det har varit mycket bråk och tjaffs mellan dom, på så sätt har jag fått en felaktig bild av vem min pappa är, eftersom att jag ofta var med min mamma.
Jag bråkade väldigt mycket med min älskade pappa vilket jag ångrar speciellt ångrar nu efter det som hände, om jag kunde vrida tillbaka tiden eller bara få prata med pappa i alla fall så skulle jag göra allt för det. Jag saknar honom och jag kan göra att för att få han tillbaka.
Det var 2008, jag minns det som igår. Jag och min äldre bror Daniel hade varit hos pappa den helgen, pappa bodde nämligen i Norrköping medans jag bor i Motala på så sätt så var vi hos han på helgerna.
Som vanligt så trivdes jag inte där, jag var en djävla ungjävel mot min far, jag borde inte varit det. Men dum i huvudet som jag är/var så bråkade jag med han och skrek att jag ville hem, pappa blev ledsen, mycket för jag kunde se det. Han orkade inte bråka emot så han körde hem mig till mamma, jag trodde inte att det var något mer med det eftersom jag har gjort så förut, alltså bråkat och skrikit. Jag vet faktiskt inte varför jag har gjort det, jag tror att det är därför att pappa. mamma och mormor inte var sams, jag var en mamma/mormor gris.
Jag bodde ofta hos mormor när jag var liten men även mamma medans Daniel var hos pappa. Jag kommer ihåg en sak som fick mig att verkligen undra "älskar pappa mig?" och det var när jag var 5 år och skulle sluta dagis, jag hade ritat en teckning till min pappa där det stod att jag älskade han och en bild på han och mig, jag hade även plockat några blommor till han eftersom jag inte tyckte att det räckte med en teckning.
Jag stod där ute på parkeringen och väntade, väntade och väntade. Pappa kom aldrig och jag vägrade gå hem tror jag att det var för jag visste att om pappa älskade mig med så skulle han komma men mamma drog mig hem, ledsen var jag med!
Men nu vet jag, pappa älskade mig annars hade han aldrig velat vara med mig, han kanske inte hade tid att komma, jag vill inte skylla på han för jag var en idiot jag med.
Men efter den helgen jag berättade där ovan så var jag och min bror hemma, pappa hade cancer vilket vi visste sedan tidigare men det har aldrig varit något allvarligt. Men den dagen 2008 så ligger jag och min bror och sover, eller jag gjorde det. Mamma kommer in, uppskattad tid ca 22.00.
Mamma kommer in och säger med lugnt röst att hon vill prata med oss, hon säger att sjukhuset ringde och dom hade tagit in pappa för att han inte mådde bra. Vi tänkte bara "Jaha, det har ju hänt förut?", men denna gång var det inte som förut, sjukhuset sa att mamma borde ta med oss till pappa.
Vi åkte till sjukhuset stämningen var inte bra i bilen, det var tyst och mörkt ute. Vi kom fram till sjukhuset och en läkare tog emot oss och visade oss vägen till pappa. Vi gick in till hans rum och när jag fick se han, min egna pappa ligga i sängen med mörka ögon och ledsen mun så orkade jag inte mer, jag minns att jag nästan blev förlamad. När pappa såg oss log han. Ett leende jag aldrig sett förut.
Han sa till oss att allt var bra, vi var så unga så vi visste ju inte så snabbt att det inte alls var det, det var ren skitsnack.
Han sa till oss att han ville att vi skulle gå ner och fika med han, klart vi gjorde det. Vi satte oss i fiket och pappa beställde 3 kaffe och 4 "damsugare" (fika). Vi undrade varför han åt så mycket och han sa att han var hungrig, vi tänkte bara "ok".
Pappa pratade om att han älskade oss och att han ville träffa oss efter, vi blev glada och sa direkt "JA DET ÄR KLART!".
Efter att vi hade fikat så var pappa tvungen att åka till "sitt" rum där han skulle "vila". Vi frågade läkaren om pappa kommer bli bättre, den idioten, jag vet inte vad jag ska säga, men han svarade "Ja, det är klart", VAD TROR HAN? Klart vi går på det.
Nästan morgon, det var ett helvete, fy fan.
Mamma kom in i rummet med gråt i ögonen, först till mig. Sedan sa hon att pappa, våran pappa hade dött. Han dog klockan 4 på morgonen. Jag kräktes som bara den, fy fan, varför? Varför just våran pappa?
Men när hon gick in till Daniel så vart det ett sådan liv, jag förstår inte, jag vill inte förstå. Jag klarade inte att se min bror så ledsen han som ofta är glad, men inte nu. Jag vill inte minnas det så mycket, han mår så dåligt över det, jag med.
Min älskade bror och jag förlorade just våran pappa!
Vem ska älska oss nu när vi bråkar med mamma?
Vem ska säga godnatt till oss när mamma inte är där?
VEM VEM VEM.
Snälla kan inte gud ge oss tillbaka pappan till två barn, låta dom leva lite av livet med sin ENDA FAR! Snälla!
En sak som gör att jag kan inte kan PRATA om det utan skriva är en sak som får mig att gråta, när som helst.
Det var så att pappa spelade på trav och Daniel skrev ett sms till pappa samma dag som sjukhuset. Han skrev "Hej, pappa. Hoppas du vinner på travet nu så du får mycket pengar, pappa"
Pappa svarade då "Jag behöver inte vinna på trav, jag behöver inga pengar. Jag har redan vunnit högsta skatten och det var ni, mina barn"
Jag finner inga ord, fy fan.
Jag skriver inte dessa ord för att folk ska tycka synd om mig, jag skriver detta för att folk ska förstå, förstå att deras föräldrar är värda mer än att bråka med, mer än att skrika efter pengar. För en dag så finns dom inte där.
Ta vara på dom ni har kvar, bråka inte med dom snälla, dom förtjänar inte det. Tro mig ni vill inte känna er som jag, jag känner mig som en idiot, en fit*a...Jag vet inte vad. Om jag bara inte hade bråkat med han den helgen. Tyvärr gjorde jag det.
Jag vet att andra har förlorat sina föräldrar och jag gråter för dom med, jag beklagar att eran familj inte är hel mer!
Ni som ska se ner på mig nu, snälla gör inte det, ni/vi/jag behöver detta. Att få någon att läsa, att förstå!
Har ni någon släkting som är död? Vad hände om ni vill prata om det?
Läs innan ni kommenterar ni förstår inte annars.
Kram från mig, ta hand om er!
Har du någon släkting som är död?
162 personer har röstat
Ad
135 kommentarer — skriv kommentar
Kommentarerna nedan är skrivna av användare på Fragbite. Fragbite granskar inte sanningshalten i texten och du uppmanas att själv kritiskt granska och bemöta texten. Förutsätt inte att innehållet i texterna är sanning.
För övrigt så har pappa massa hjärtproblem och åkt in sådär.. Hände exakt samma sak att man fick åka in o allt det var nog hans 4e hjärtinfarkt o det var nog slutet trodde vi, vet hur det känns.. Men han klarade det som tur var, till skillnad från andra, första fragbitearn som jag faktiskt har respekt för, du kanske inte bryr dig, men detta ska du ha creds för. Riktigt tankeställare!
#100 Min pappa har med suttit i fängelse dock inte när jag levde, så kan inte säga hur det känns men jag är glad för din skull att din pappa lever och finns där, ta hand om er nu!
#101 Varför skulle jag inte bry mig!? Klart jag gör det, personer som du får mig att bli glad, folk som bryr sig och delar med sig, jag hoppas att din far och hela din familj lever friska och starka länge länge länge, sköt om er, ta vara på din far!
#102 Nej nej, tänk inte på det. Tänk bara positivt!
Kämpa vidare, du kommer att träffa honom igen.
Tänk dig inte i min situation heller, det gör inget bättre! Sköt om dig!
Både min bror och mor har varit nära att dö.
Aja, delar med mig lite utav min egen livshistoria då!
2003
Var min äldre bror med om en bilolycka, doktorerna trodde inte att han skulle överleva, var 11 då.
Han har också hållit på med droger i minst 10 år, så har i princip blivit avtrubbad i detta nu, han har åkt in och ut från behandlingshem etc.
2006
Min mor har fibromyalgi (Kronisk värk i leder och muskler).
Sov hos min kusin, mor som vanligt vis är nykterist drack vin och likör den kvällen.
Jag skulle ringa och säga god natt till mor, hon svarade inte. Anade att något inte stod rätt till, gick och lade mig efter.
Kl. 00:20 typ, vaknade jag till och kände mig EXTREMT illa till mods, kände ett starkt tryck mot hjärtat, visste direkt att något hade hänt mor. Jag bad min kusin att komma över om 20 minuter om jag inte hade ringt hemifrån. Tog på mig skor och sprang raka vägen hem.
När jag kom hem möttes jag av att det stank rök och alkohol, sprang in i köket och där låg mor på golvet.
Höll mig förvånansvärt lugn, ringde min äldre syster och ambulansen - då jag inte fick någon kontakt från mor.
När min syster kom bar vi upp mor i kökssoffan, kommer inte riktigt ihåg vad hon sade uppfattade bara att hon talade om att hon hade ätit sina smärtstillande.
Ambulans kom, sista jag kommer ihåg var att dom stormade in i lägenheten - bar upp min mor på en bår och mor bara log åt mig, sade sedan förlåt, och då brast det - grät hela natten och hela morgonen.
Jag och min syster (som jag också sov hos) åkte in direkt på morgonen för att titta till mor, läget var då stabilt och jag grät utav lycka.
Mor har inte rört en tablett eller en droppe alkohol sedan dess.
Pz out, fridens.
#107 Ush vad hemskt! Beklagar verkligen över det som hänt men kan inget annat än att säga att jag är glad för din familj skull att båda lever idag! Hoppas dom mår bra och fortsätter så! Sköt om dig.
Jag har faktiskt haft relativ "tur" om man nu får kalla det det genom att bara förlorat min morfar, farfar och min halvbror. Farfar när jag var 2 och morfar när jag var 5. Brorsan när jag var 7. Jag kände inte någon av dem speciellt bra. Så det är det jag menar med "turen". Det enda jag kan komma ihåg från någon av deras bortgångar är när vi var på sjukhuset för brorsan och han låg medvetslös då han hade blivit påkörd av en buss. Jag minns att de skar så jävla djupt i mitt hjärta när jag såg pappa sitta vid hans sida och ha blodsprängda ögon.
Jag blir riktigt rörd av många av era texter, väldigt fina. Jag har en väldigt bra kontakt med min familj, dock är min farsa 66 år och jag 18. Visserligen är han relativt hälsosam, med det menar jag att han inte röker eller dylikt. Dock har han höga blodvärden och högt blodtryck och jag tror han tar tabletter för det. Det är nog mycket för att han har den där klassiska "pappamagen" som vi så väl känner igen. Annars sköter han all vvs, allt snickeri, drar all el, målar etc så han är den sista som ligger på latsidan.
Det enda tråkiga är att jag inte träffar han allt för mycket då han jobbar i Norge från tis-fre. Jag är en mycket kärleksfull person, så det är inget ovanligt men first thing tomorrow så ska jag ge mina föräldrar en riktig björnkram. Man vet aldrig när det tar kan ta slut, så man får ta vara på den tiden man har tillsammans.
Kärlek till er alla
#109 Gör så, ge dom en riktig björnkram, och hoppas det inte är något allvarligt med farsgubben, ganska vanligt att man får förhöjda värden när man börjar klättra över 60 linjen.
Fridens!
r.i.p.
Mycket av det du skrev kunde jag relatera till. Min mor dog i cancer när jag var 12år (9år sen nu).
Varje gång jag tänker på henne, trycks jag ner utav misstaget jag gjorde. När mamma var som sjukast, några veckor innan hon gick igenom himmlens portar så hälsade jag på 1 gång, 1 gång?! Jag klarade inte av att se henne med alla slangar och att hon andades genom ett rör i halsen.
Jag är både glad och ledsen för din skull. Du fick iallafall se din far dagen innan han kom till ett bättre ställe, det är något jag önskar att jag gjorde.
Bästa hälsningar
#112 Din mamma har det också bra där ovan, sköt om dig och din familj nu! kram
#113 Jag beklagar där också, det är hemskt förstår om du inte vill prata om det men jag hoppas du mår bra. Ha det bäst!
Tänker på dig och alla ni andra som har någon nära som gått bort.
kram, Måns
Att se henne lida de sista timmarna medans jag bad sjuksköterskorna göra sitt jobb om och om igen för att hon skulle kunna slippa lida, eller i alla fall få andas normalt.
Fick se henne lida till döds för att sjuksköterskorna fan inte gjorde ett piss, hon hade kunnat få ett enklare och mer värdigt slut.
Har aldrig gråtit så mycket i mitt liv tror jag...
Bra att du tar upp sånt här.
Din mormor har det nog bra nu!
Jag har väl haft turen med mig att ingen av mina närmsta har dött så vet inte direkt hur man ska reagera men en sak är då säker, jag vill inte ens att min katt ska gå bort, önskar att han och hela min släkt kunde leva förevigt.
Ta vara på dig Ant, don't let the haters get to you.
#121 :-D
#122 Vad glad jag blir att höra att din familj lever, det är verkligen skit kul! Hoppas det fortsätter så i evighjeter, evigheter osv! Sköt om det :-')
Skrivet med min Android-mobil
http://www.youtube.com/watch?v =siBCajh2g5E
rip
#126,27,28,29,30.31 Tack så mycket för erat stöd som ni giver och jag beklagar till er som förlorat era nära och kära, livet är inte lätt men man måste kämpa för att klara det! Men sköt om er nu!
Kommer ihåg samma år 2008 då min morfar gick bort. vi hade varit, jag,min bror och min pappa hos några släktingar utanför Gustavsberg(Mina föräldrar är också skilda). Då ringde mamma att morfar hade brutit armen när han skulle vrid på sig när han låg och sov( Han hade nämligen skelettcancer sen några år tillbaka). Ja det var ju tråkigt, hoppas att han blev bra tänkte jag typ, trodde inte det var så jäkla allvarligt. Vi åkte hem där vi bor,faktiskt utanför Norrköping några mil från Motala.På morgonen ringer mamma och pappa svarar och de sitter och pratar en riktigt lång stund. Sen när pappa lägger på säger han en mening jag aldrig kommer glömma:
" Nu finns inte eran morfar längre". Faktum är att jag grät inte eller så då, Jag blev självklart ledsen men jag grät inte av någon anledning. Men på begravningen...fyfan halvvägs in i begravningen gick det inte att hålla emot och jag grät och grät och grät. Det jag var mest ledsen över var alla mina andra släktingar hur dem kände sig. Bland annat mormor, efter som att de hade varit gifta i 55 ÅR! Nu är den eran slut... Och ännu mer när morfars bror stog framme vid kistan och berättade om när han och morfar och deras syskon åkte runt i hemtrakten och morfar berättade om vad han hade gjort etc. Så jävla känslosamt så det finns fan inte.
Ta hand om er och era släktingar...man vet aldrig när dem lämnar oss <3
Ta hand om dig<3