1
Livet som huligan 2: Hitta en kvinna
Postat av PapaD den 15 April 2011, 13:37
21 kommentarer · 346 träffar
Jag började redan som barn att dras till våldet, problemen. Det kändes någonstans som om den enda vägen att bli hörd, få respekt genom var att bruka våld. Om någon kritiserade mina värderingar svarande jag med våld, om jag inte fick som jag ville svarade jag med våld. Det var det enda jag visste, det enda jag fortfarande vet.
När mitt liv var som värst hade mörkret, våldet omfamnat mig totalt. Så fort någon tittade på mig gick jag emot med full kraft. Jag minns framför allt en händelse i Humlegården. Jag bara gick, det var höst och löven föll ner från de tidigare gröna träden. Framför mig s er jag två individer jag inte känner igen. Jag gillar inte blickarna dom ger mig och mycket riktigt, efter ett tag går dom går fram till mig och frågar varför jag går som en huligan för. Jag svarar att dom bara borde backa, vore tråkigt om någon skulle göra illa sig. Dom svarar med ett hånskratt och säger arrogant, vi är två du är en, gör matten, du har inte en chans. Jag ler, äntligen en anledning att få slå ner dom här jävlarna. Jag säger med ett leende på läpparna:
"Jag har aldrig varit bra på matte" Jag drar tillbaka min arm och slår till den ena killen på hakan, han faller till marken medvetslös, KO tänker jag för mig själv. Den andra killen förstår nu sitt misstag, han backar långsamt, jag följer efter och knuffar ner honom till backen. Jag ställer mig över honom och höjer näven och siktar mot näsbenet. Sekunden innan jag ska slå av näsbenet på honom griper någon tag i min hand, en kvinna. Hon tittar med rädsla på mig, men samtidigt ser jag hur hon förstår min ilska, mitt mörker.
Jag börjar långsamt gå därifrån. Hon går efter och börjar prata med mig. Hennes namn var Sanna och tre veckor senare var vi tillsammans. Med henne kändes inte allt like mörkt, med henne behövde jag inte våldet lika mycket. Hon älskade mig och jag älskade henne. Hon fick mig att svära på att aldrig återvända dit jag en gång var, aldrig återvända till våldets makt.
Efter en incident vid ett krogslagsmål 5 månader senare blev jag dock häktad för grov misshandel, killen misshandlat hade blivit blind på ena ögat och kindbenet var brutet. Telefon samtalet där jag bekände allting för Sanna blev vårt sista, jag hörde aldrig mer från henne och nu var mörkret större än någonsin, nu fanns det ingen återvände.
Se detta som en läxa! Jag förlorade det jag älskade allra mest, Sanna, på grund av min dumhet, min sanna natur. Låt er inte falla tillbaka till den personen ni en gång var, var inte så svag som jag en gång var för då kan jag lova, att mörkret kommer att ta över er helt, precis som det gjort med mig. Hitta istället den som gör er samvaro ljusare och håll er till den personen, annars är ni som precis som jag, fördömda.
När mitt liv var som värst hade mörkret, våldet omfamnat mig totalt. Så fort någon tittade på mig gick jag emot med full kraft. Jag minns framför allt en händelse i Humlegården. Jag bara gick, det var höst och löven föll ner från de tidigare gröna träden. Framför mig s er jag två individer jag inte känner igen. Jag gillar inte blickarna dom ger mig och mycket riktigt, efter ett tag går dom går fram till mig och frågar varför jag går som en huligan för. Jag svarar att dom bara borde backa, vore tråkigt om någon skulle göra illa sig. Dom svarar med ett hånskratt och säger arrogant, vi är två du är en, gör matten, du har inte en chans. Jag ler, äntligen en anledning att få slå ner dom här jävlarna. Jag säger med ett leende på läpparna:
"Jag har aldrig varit bra på matte" Jag drar tillbaka min arm och slår till den ena killen på hakan, han faller till marken medvetslös, KO tänker jag för mig själv. Den andra killen förstår nu sitt misstag, han backar långsamt, jag följer efter och knuffar ner honom till backen. Jag ställer mig över honom och höjer näven och siktar mot näsbenet. Sekunden innan jag ska slå av näsbenet på honom griper någon tag i min hand, en kvinna. Hon tittar med rädsla på mig, men samtidigt ser jag hur hon förstår min ilska, mitt mörker.
Jag börjar långsamt gå därifrån. Hon går efter och börjar prata med mig. Hennes namn var Sanna och tre veckor senare var vi tillsammans. Med henne kändes inte allt like mörkt, med henne behövde jag inte våldet lika mycket. Hon älskade mig och jag älskade henne. Hon fick mig att svära på att aldrig återvända dit jag en gång var, aldrig återvända till våldets makt.
Efter en incident vid ett krogslagsmål 5 månader senare blev jag dock häktad för grov misshandel, killen misshandlat hade blivit blind på ena ögat och kindbenet var brutet. Telefon samtalet där jag bekände allting för Sanna blev vårt sista, jag hörde aldrig mer från henne och nu var mörkret större än någonsin, nu fanns det ingen återvände.
Se detta som en läxa! Jag förlorade det jag älskade allra mest, Sanna, på grund av min dumhet, min sanna natur. Låt er inte falla tillbaka till den personen ni en gång var, var inte så svag som jag en gång var för då kan jag lova, att mörkret kommer att ta över er helt, precis som det gjort med mig. Hitta istället den som gör er samvaro ljusare och håll er till den personen, annars är ni som precis som jag, fördömda.
