●● Sagan om Ritva

Ritva var lessen. Hon satt ensam i köket och såg på klockan. Den visade halv tio. Hade hon inte sagt att han skulle komma klockan nio? Hade hon inte hört honom svara ja? Stearinljuset mitt på bordet hade redan brunnit halvvägs ner och maten var kall. Han skulle alltså inte komma idag heller. Hon suckade.
Fast vad hade hon trott egentligen? Att han skulle tycka om gamla harmynta Ritva? Som inte hade nån högerarm? Den hade hon mist i en svängdörr vid Stockmanns och inte ens fått nån ursäkt. Ritva log bittert vid minnet av detta. Harmynt hade hon varit hela livet men läkarna sade att det berodde på att hennes mor varit hög på LSD under hela graviditeten.
Hon var ful och ensam, enarmad och lessen. Och ingen kom. Snart började Ritva gråta. Hon skakade i hela kroppen, ryckte som i spasmer. Hon kunde ju inte veta att hon snart skulle få ett telefonsamtal som skulle förändra hennes liv för evigt. Telefonen ringde. Ritva såg upp.

Egentligen var det en ganska ful telefon. Hon hade köpt den från HobbyHall-katalogen några år sen och den såg ut som en gul nyckelpiga som ligger i en krater. Ritva hade inte haft råd att köpa den direkt, hon hade varit tvungen att betala månadsrater, och hon hade ångrat köpet flera dagar efteråt eftersom hon inte haft råd med mat och hade blivit tvungen att äta kokt gräs istället. Och nu ringde alltså hennes gula nyckelpige-telefon.

Ritva tog upp telefonluren. Hon sa inget. Alltsedan hon var liten när hon svarade i telefon väntade hon alltid med att säga något förrän den som ringt börjat tala. En konstig fetish som hon haft ända sedan hon började tala estniska i misstag i telefon en dag istället för svenska och fick en örfil av sin mor. Ritva hatade sin mor. Och dessutom kunde det vara HAN...
"Är det Ritva?" frågade en hes röst. Ritva rös när hon hörde sitt namn. Hon hatade sitt namn nästan lika mycket som sin mor.
"Mjaaa?" svarade hon medan hon nickade. Hon hade ärvt en konstig accent från sin utländske far som gjort att hon var ett allmänt mobbningsobjekt i hela sin skolgång, det var ganska sällan hon talade och hon använde hellre kroppsgester istället för ord. Ritva hatade också sin far och sin konstiga accent.
"Säg inget mer, din telefonlinje är inte säker, gör bara som jag säger." Ritva släppte ut en patetisk fjärt av ren överraskning, det var inte han. "Gå in i ditt kök och öppna det tredje skåpet från vänster, där kommer du att hitta en brun papperspåse. Ta den och gå ur din lägenhet. Det finns en mobiltelefon i din postlåda, ta den och invänta mer instruktioner. Var försiktig." Den hesa rösten tystnade abrupt med ett klick. Ritva lag på luren.

Jestanes, tänkte hon. Vem var det? Vad vill han med henne? Plötsligt avbröts hennes tankegång av en knackning på hennes dörr.
Ritva tittade förskräckt mot dörren som aldrig gått att låsa eftersom hon blivit lurad av staten att köpa en söndrig dörr då staten behövde pengar. Ritva hatade staten, den hade aldrig stöttat henne i nånting. En gång hade hon försökt ringa presidenten för att klaga men tvingats vänta i nitton timmar på en linje som kostade mer än vad hon någonsin haft i minuten. Efter det hade Ritva blivit tvungen att sälja en njure för att betala räkningen. Och inte ens en ursäkt hade hon fått av staten. Ritva suckade och gick fram till dörren. Hon såg i titthålet men ingen stod där utanför. Åtminstone inte HAN. Hon öppnade för säkerhets skull och fick en sprut från en vattenpistol över sin finklänning. Några ungar sprang skrattande bort medan de ropade en enformig ramsa som Ritva kunde utantill.

RITVA-fula- RITVA, ENARMADE RITVA!

Ramsan ekade längs den öde gatan. Aldrig lämnade de jäkla ungarna henne ifred. Hon ropade halvhjärtat några hotelser efter dem men visste att det inte tjänade nåt till. Hon hatade barn. Hon stängde dörren och mindes telefonsamtalet med den mystiska rösten. Hon nästan sprang till köket och hittade mycket riktigt en brun papperspåse på det meddelade stället. Den kändes tung men hon vågade inte öppna den för att se vad som fanns inuti. Inte än, i alla fall.

Hon drog på sig sin kappa och gick ut i den svala natten. I postlådan hittade hon en ful mobiltelefon, en Motorola. genast hon tog den i sin hand ringde den och Ritva pep förskräckt. Hon tryckte på knappen med den gröna luren och lyssnade uppmärksamt.
"Bra, du sköter dig!" sa den hesa rösten. "Nu ska du lyssna noggrant! Påsen du har i handen innehåller sprängämnen så var försiktig med den! Jag vill att du ska placera sprängämnena under Pung-Lungans Daghem, du vet, där du blev mobbad av tanterna och barnen! Hämnas dem, Ritva! Hämnas! Se dem brinna! Skulle inte det vara skönt?"
Ritva log bittert. Det skulle det. Hon kramade påsen i sin hand.
"Jag visste att du skulle göra det," sa den hesa rösten medan telefonen slocknade. Ritva fnittrade tyst i sin ensamhet. Nu skulle dagistanterna få tillbaks för all ondska de åsamkat åt henne.

Ritva rös när en mängd förtryckta minnen flammade upp i hennes hjärna.
När hon var fem år hade dagistanterna bundit henne naken, upp och ner ovanför en kaktus för att sedan skratta när det stackars, hjälplösa flickebarnet fallit ner. De andra dagisbarnen hade slängt avföring på Ritva varje dag när hon var på väg hem och de hade t.o.m. stängt in henne i en minkbur i en hel vecka för att hon inte haft på sig en röd kjol på julfesten. Ritva hatade minkmat.
Men det värsta som någonsin hade hänt Ritva, var incidenten vid Stockmans.

Stockmans. Denna infernaliska affär, denna djävulsbutik, som tagit en arm av stackars Ritva, en del av hennes liv, denna butik som dagistanterna alltid haft som avslutningsresa på dagiset.
Ritva ville inte gå i svängdörren, hon ville inte gå in i affären, men dagistanterna ville...

fluff, fluff, fluff, fluff
Dörrarna svängde med hiskelig fart.
fluff, fluff, fluff, fluff
"Mjeen jaa vill intee!"
fluff, fluff, fluff, fluff
"HÅLL KLAFFEN, UNGE! NU SKA VI TILL STOCKMANS!"
fluff, fluff, fluff, fluff
"Mneeeeeeej!!!"
fluff, fluff, flu-, splärt

Ritva kunde inte tänka på Stockmans mer. Hon slöt sina tårfyllda ögon och gned sin deformerade stump. Det kändes som det brann på det ställe där hennes arm varit.

Om det var någonting som Ritva hatade mest av allt i hela världen, och Ritva hatade många saker, så var det Pung-Lungans daghem. Ritva hatade daghemmet.
Men nu skulle det allt bli över, nu skulle värken försvinna, nu skulle Ritva få hämnd. Hon kramade påsen tätt intill sitt bröst.
Mannen som skrev Ritvas biografi många år efter att hon dött beskrev denna scen som "en bild fylld av skräck, depression och ångest, en bild som skulle spöka vem som helst fram till deras död. Ritva hade samlat upp alla sina kvarglömda aggressioner från hennes plågade barndomsår och de skulle nu utlösas på en enda punkt - daghemmet."
Det följande kapitlet i hans bok hette 'Tjugo Ambulanser Räckte Inte'.

Ritva sprang det fortaste hon någonsin sprungit i hela sitt harmynta liv.
När hon äntligen kom fram till barnhemmet blödde hon från sina sönderskavda hälar, hennes andedräkt var den av en utmattad hyenas, hennes ögon stirrade, stirrade. Daghemmet tornade upp sig som ett ondskefullt slott, ett monument över hennes olyckliga liv. Hon avskydde dess utseende, dess vita färg som såg grå ut i dunklet, gungan hon aldrig fått gunga i för att tanterna sagt att hon var för fet och att gungan skulle gå sönder i fall hon satte sig i den. Där fanns trädet hon en gång tvingats para sig med för att de andra barnen skulle få glass av tanterna. Själv hade hon inte fått nån glass, men väl skavsår på magen.

Nu kramade hon påsen i sin hand och knep bestämt ihop läpparna. Detta onda ställe skulle förintas. Hon kalkylerade i sitt harmynta huvud var hon skulle placera dynamitgubbarna för att få största möjliga sprängeffekt. Snart insåg hon att det bästa vore att kasta in dem allesammans genom källarfönstret, då skulle hela byggnaden rasa samman. Hon hoppade över det låga stängslet och tassade fram till fönstret. Ingen syntes till och hon öppnade påsen och grep om det som fanns inuti.

I samma stund som hon hörde skratten från lekstugan förstod hon att hon blivit lurad. Skratt - detta det hemskaste av alla ljud - vällde över henne, skratt från ett tiotal människor. Hennes hand stelnade inuti påsen och hon insåg efter en fruktansvärd sekund att det omöjligt kunde finnas dynamit i påsen. Nånting varmt och kletigt omslöt hennes hand och redan innan hon kände lukten förstod hon att det var avföring. De hade lurat henne, vem de än var. De hade placerat telefonen i hennes brevlåda och till och med på nåt sätt smugit in i hennes hus och placerat en påse bajs i hennes köksskåp. Bara för att driva med henne, få henne att verka ännu mer löjlig. Gamla enarmade harmynta Ritva. Och skrattet stegrades till ett väldigt crescendo från lekstugan och nu kom de ut, en efter en, skrattande och vackra, alla med normala läppar och normalt antal armar. Folk som var gifta och hade barn. Folk som inte behövde skämmas varje gång de såg sig själv i spegeln. Folk som kunde köra bil utan en specialgjord växellåda. Folk som aldrig fastnat i svängdörrar vid Stockmanns. Och de hade tvingat henne att ta tag i en handfull bajs.

Plötsligt brast allting för Ritva. Hon skälvde, rosslade som efter en natts frossa och vände sig mot de skrattande, slet upp handen ur påsen och kastade allt vad hon förmådde. Avföringen flög iväg och träffade folkhopen. Den fläckade deras kläder och ansikten, deras byxor, deras flinande drag. Folkhopen stannade. Ritva såg på alla dessa vackra människor och tog ett definitivt beslut. Hon sparkade upp källarfönstret med ena skon och trevade inte länge innan hon fick fram den elektriska häckklipparen, en bensindriven modell med sylvassa tänder av stål, tänder som kunda tugga genom kvistar och löv, och också genom kött och ben. Det var svårt att starta den med bara en arm men det gick. Med ett väldigt dunder startade maskinen och Ritva såg leende upp på de paralyserade människorna och sade orden som kom att förevigas i tiotals dagstidningar runt om i landet: "Dags att trimma era feta, vackra häckar!"

Och barnen, de skrek.

Om man tänker sig att man korsar en doberman-tik med en rabiessmittad koala, slår den på käften och sliter av den armen, sätter på den en orange klänning och svetsar fast en elektrisk häckklippare i andra armen på den, för att sedan sätta den i en bur fylld med sjungande Aaron Carter kopior precis men inte riktigt inom räckhåll och sporadiskt hälla skållande hett vatten i dess röv under en period på flera år så har man fått sig en tanke på ungefär hur Ritva såg ut och betedde sig nu.

Med ett gutturalt vrål som mycket väl kunde ha stavats 'flääoorrggh' kastade Ritva sig över den chockerade folkhopen, vilt svingandes häckklipparen. Allmän panik utbröts och människorna kunde inte tro att detta verkligen hände. Ritva var ett pulserande väsen fyllt av hämnd och harmynthet som förlorat den lilla del av mänsklighet som det ännu haft kvar i samband med en slängd påse fylld med avföring. Många var de människor som vädjade till Ritva att sluta denna galenskap men som endast besvarades med en stirrande blick och en abrupt införsel av kallt, roterande objekt i deras kroppar. Häckklipparens dundrande ljud ekade ut i den blodstänkta skymningen.

Ritva var omringad av en hög lemlästade kroppar men hon nöjde sig inte med att bara ta livet av människorna, åh nej, varje man och varje kvinnas och varje barns ena arm och läppar styckade hon brutalt upp mitt framför ögonen på de få personer som ännu var vid liv.
"Mjeveem är det som är harmynt, nu?" kacklade hon medan hon höll på att skära av en extremt seg läpp.
Det var vid det här tillfället som dagistanterna, som med flit sparat till sist, förstod att Ritva är bortom allt hopp, att deras enda chans att överleva var att fly från daghemmet. Sakta men säkert började de två ålderdomliga tanterna springa iväg, bort från Pung-Lungans Daghem, bort från mardrömmen. Ritva märkte inte förrän det var försent att hennes värsta plågoandar hade smitit, hon förbannade daghemmet och hela hennes tillvaro medan hon lunkade iväg och följde spåret av Marianne-karameller som fallit ur påsen som dagistanterna i deras brådska glömt att stänga. Jakten var igång.

Till sin förskräckelse märkte Ritva efter en stund vart spåret hade lett henne. Där, upp mot horistonten, där en skylt glatt exklamerade att nu kunde man köpa fyra trosor för priset av två, fanns Stockmans.

Och där stod nu båda tanterna, hånleendes på trapporna bakom svängdörren. De slungade svordomar och obscena kroppsgester mot Ritva och kände sig alldeles trygg i deras vetan om att hon aldrig skulle sätta sin fot in i Stockmans igen.

Ritva hesiterade. Skulle hon klara av att trotsa farorna som svängdörren medförde? Hon kastade häckklipparen i sin vrede mot den kalla cementen. Plötsligt såg hon en mörk kontur komma närmare i mörkret, en kontur av en man. Ritva blev totalt förlamad, var det... HAN?

Det såg verkligen ut som han, men ändå tvivlade Ritva. Häcksaxen puttrade fortfarande på i hennes enda hand, dess svarta maskineri nersmort med blod och inälvor. Ritva såg på de hånleende dagistanterna vid Stockmanns och sedan på den svarta gestalten som närmade sig. Mannen steg in i ljuset från en gatlykta och Ritvas hjärta hoppade över ett slag. Det VAR han. Han var så stilig, så underbart manlig, så charmerande, så närvarande. Han var så verklig, så fruktansvärt verklig till skillnad från den makabra scen hon nyss varit med om att ställa till.
"Pappa!" utbrast Ritva och tappade häcksaxen som stannade när den slog i marken. En tystnad som den inuti en bortglömd grotta sänkte sig över gatan. Hennes far såg på henne, hans enda dotter som han förkastat i så många år och nu äntligen vågade se i ögonen. De såg på varandra länge, länge, ingående, som för att se om de verkligen fanns där, eller om det bara var en dröm. Till sist kände sig Ritva tvingad att bryta tystnaden.
"Pappa, varför har du inte kommit tidigare när jag bjudit in dig så många gånger?"
"Åh Ritva, min flicka! Jag har så gärna velat... Men inte vågat!"
"Vaddå inte vågat?" frågade Ritva som just dödat ett tjugotal personer med en häcksax.
"Hur har du kunnat vara rädd för mig?"
"Jag har inte varit rädd för dig Ritva, jag älskar ju dig, men-"

Ljudet av ett skott uppfyllde natten. Pappan segnade ihop i en hög av polyester och blod. Han var död innan han träffade asfalten. Polismannen hade skjutit honom i huvudet.
"Pappa!" vrålade Ritva och kastade sig över den redan döda kroppen. Hon skakade honom, den enda hon haft att älska, den som hon flera gånger trott att varit död då han inte svarat på hennes brev, den enda som hållit henne vid liv. Ritva skrek rakt ut. Ett ljud av yttersta skräck och förtvivlan, vanmakt och sorg. Ljudet fortplantade sig över gatan och bildade en sorts kuslig bakgrundsmusik till hela den ödesmättade scenen. Ritva kände en hand på sin axel. Det var polismannen som skjutit.
"Are you allright miss?" Polismannen pratade troligtvis engelska bara för att verka häftig men Ritva orkade inte bry sig.
"Varför sköt du min pappa?" skrek hon åt den förvånade mannen.
"This man has brutally mutilated over twenty men, women and children over att the day care center. He has apparently cut of your arm too. You are lucky to be alive!"
"Det var inte han som gjorde det! Det var jag, ditt uniformerade jubelpucko!" Ritva var utom sig och sade i misstag uttryck som helt klart var 'ute' för flera år sen men hon orkade inte bry sig.
"Oh come on miss! You can't expect me to believe that YOU did all those horrible things! With one arm! Don't be ridiculous!"

Ritva förstod plötligt hur det hängde ihop. Polismannen trodde alltså att hon var oskyldig. Eftersom Ritva var dum och det här bara är en saga så lät polismannen henne gå och bar ensam iväg kroppen till sjukhuset. Ritva befann sig nu rentvådd tillsammans med mordvapnet och sina två barndomsdjävular inom räckhåll. Bara det inte varit för den där förpicklade svängdörren!

Ritva lyfte återigen upp häcksaxen efter att hon startat den. Hon gick med bestämda steg mot de hånleende dagistanterna, såg svängdörrens roterande glasskivor-flaff-flaff-flaff och måste ta mod till sig innan hn vågade sig in. Hon blundade, andades hårt, mindes dagen då hon stått här senast, den sista minuten hon haft båda sina armar i behåll. En tår trillade nerför hennes kind. Hon gick in i dörren.

Om det var ödet eller hennes egen dumhet är oklart, men Ritva gick in i precis fel tidpunkt. Svängdörrens ljud uppfyllde hela hennes värld tills smärtan tog överhand. Inom en sekund hade svängdörren kapat hennes andra arm och slog omkull henne, skrikande och flämtande av skräck. Den avkapade armen flög i en parabel, fortfarande hållande häcksaxen och landade över Ritvas ben. Häcksaxens tänder började tugga sig igenom hennes lår, djupare och djupare och ett vämjeligt sågande ljud fyllde natten då ståltänderna kapade hennes skelett. Blodet sprutade ur hennes lårartärer och hennes båda ben hamnade ryckande på trappuppgången.

Ritva såg suddigt en bild av sig själv i den blankpolerade metallplåten ovanför henne: en oformlig blodig kropp utan vare sig armar eller ben, ett harmynt ansikte som matt hade ett uttryck av skräck över läpparna. Nu var det slut visste hon, nu skulle hon dö, man kunde omöjligt förlora såhär mycket blod utan att dö. Och ut genom svängdörrarna kom hennes två dagistanter. Ritva kunde inte, ville inte tro sina öron: de skrattade.

Det är allmänt trott att människor saknar telekinetiska förmågor. Människans hjärna klarar helt enkelt inte av den stress som telepati och dylikt skulle föra med sig, en normal människas hjärna i varje fall.

När dom andra barnen hoppade hoppred, lekte Para Häst och sprang ikapp, satt Ritva oftast och tänkte. Hon tänkte mest på triviala, onödiga saker som t.ex. vad hon skulle göra om hon haft en pistol och sånt, men det viktigaste var att hon tränade sin hjärna. Hjärnan, denna buljongtärning i kroppens såskastrull, som är den viktigaste delen av hela nervsystemet, var egentligen Ritvas enda vän. Den enda vän hon någonsin haft som inte brytt sig om hennes harmynthet, den enda vän som sett igenom det äckliga skalet som var Ritvas kropp, den enda vän som verkligen brytt sig. Hennes hjärna tros ha växt exponentiellt med åren.

Redan i tidig ålder bemästrade hon telekinetik, att med ren mental viljestyrka kunna manipulera objekt och deras omgivning, och vid tretton års ålder var hon halvt telepatisk. Det sägs ju att blinda personer utvecklar lukt- och hörsinnet mycket mer än vad personer med normal syn gör, kanske var det Ritvas harmynthet som orsakade en sorts ökad tillväxt i hjärnbarken som gjorde att hon kunde utveckla sina paranormala förmågor, eller kanske berodde det endast på att hon tillbringat så lång tid i mikrovågsugnen som spädbarn, en onödig konsekvens av att hennes mor egentligen ville ha en mulatt. Vem vet hur denna sargade kvinnas mentala kapacitet kunde ha blomstrat upp om hon haft en normal uppväxt som inte präglats av mobbning och invaliditet.

När nu Ritva låg döende på cementen, hennes ben och kvarvarande arm strimlade som kebab bredvid henne, kändes det som en varm vind fyllde hennes hjärta. Skratten av dagistanterna blandades med en harmonisk ton som vällde upp omkring henne. Om man kisade med ögonen och tittade lite ovanför Ritvas mutilerade kropp så såg det nästan ut som om hon flimrade, som om hon inte riktigt kunde bestämma sig i vilken dimension hon befann sig.

En man som befann sig som åskådare en bit bort citeras i Ritvas biografi:
"Hon var som en fallen ängel, som ett väsen inte av denna jord, denna kvinna som låg i en klump av kött och blod på Stockmanns trappuppgång var på nåt sätt den mest rofyllda person jag någonsin sett. Som ett frimärke som slickats av ödets tunga. Men ändå var det något som inte riktigt stämde..."

Dagistante rna slutade abrupt att skratta, plötsligt var det inte så roligt längre. Vid sin dödsbädd hade en hittills oanvänd del av Ritvas hjärna aktiverats och hennes kropp pulserade med en nyfunnen kraft.

Allt blev tyst. Skrattens dystra ekon bedarrade på den ödsliga trappuppgången och dagistanterna fylldes av en obeskrivlig rädsla. En sådan skräck som aldrig förr upplevts av ett levande väsen. En skräck som kunde förvandla världens gladaste partyclown till ett snyftande monster i ett hörn. Och skräcken hade ett namn: Ritva.

Genom ren viljestyrka projekterade Ritva sin astralkropp framför dom panikslagna tanterna. Hon hade gått förbi smärttoleransen, förbi känslorna, förbi kärleken. Kvar fanns endast ett brinnande hat. Ett hat som tog sin kraft från alla personer som någonsin särbehandlats för deras handikapp sedan tidernas begynnelse. Hon var som en harmynt gudinna, återuppstigen för att hämnas på alla dödliga.

Hon svävade några centimeter över marken och var omvärvd av ett blåfärgat hölje, och när hon öppnade sin mun stod jorden stilla. Ord som ångrades bittert när hon kom på hur dumt det lät flödade fritt från hennes gudomliga anlete:
"HUR KUNDE JAG GÅ I DEN DÄR JÄKLA DÖRREN EN GÅNG TILL! SKIT!"

Med ett knyck av hennes genomskinliga haka slets svängdörrarna ur byggnaden och slungades iväg mot gryningen, dagistanterna kastade sig mot marken och rös av rädsla. Och med sina sista krafter pekade Ritva med sitt finger på tanterna och de försvann i en explosion bestående av kläder, blod och spaghetti. Astralprojektionen av Ritva föll ner till marken.

Ritva var slut; dagistanterna var döda, hennes pappa var skjuten i huvudet, svängdörrarna låg i ett dike i skogen, Ritva var slut. Hennes kropp var bortom all hjälp, hennes mentala krafter förbrukade, hon förstod att nu var verkligen den sista potatisen satt. På nåt sätt var hon glad, glad att slippa hela skiten, glad i sin vetan om att inte behöva stiga upp och titta sig i spegeln varje dag, glad därför att hon visste att hon hade lurat HobbyHall genom att hon inte kunde betala månadsraterna längre på sin nyckelpige-telefon. Med den tanken kvar i sin hjärna blundade hon hårt och somnade.

Och nånstans långt, långt borta, på andra sidan världen, föddes ett litet flickebarn som var älskat av sina föräldrar trots dess medfödda harmynthet.




________________________ ______________________________ _______________














●● Den något sorgliga historien om pojken Gas

Det var en gång en liten pojke som hette Gas. Han var tretton år och blev förstås alltid mobbad i skolan för sitt konstiga namn. Alltid om någon fes i klassrummet sa man att det luktade illa för att Gas var där, fastän det inte alls var så! Orättvist eller hur? Det enda som gjorde Gas glad var hans hund Golly som kunde spela död och onanera på samma gång. En dag när Gas kom hem från skolan och skulle äta såg han att han hade ett brev adresserat till sig själv på köksbordet. Konstigt! Han väntade inget brev! Han såg på kuvertet, ingen avsändare. Vem kunde det vara?

Gas började sakta öppna kuvertet. "Nej Golly! Lugna ner dig!" Golly hade kommit in i köket och lekfullt hoppat upp på en stol. "Nej Golly! Jag vill inte onanera nu!"
Gas knuffade undan Golly. Vad kunde det vara i kuvertet? Han vred det fram och tillbaka i sina händer. Gas hade aldrig fått ett så fint kuvert förr. Han visste inte riktigt om han vågade öppna kuvertet, tänk om det var nåt farligt! Arsenik eller en död boa eller nåt... Golly satte huvudet på sned och pep lite försynt.
"NEJ GOLLY!" Golly kunde vara så irriterande ibland och Gas orkade inte ge mat åt henne nu, han hade ju fått post. Gas tänkte att han skulle hålla upp kuvertet mot fönstret så han bättre skulle se vad som fanns i, men se DET skulle han inte ha gjort! Golly såg en nyckelpiga på fönstret och flög mot den för att fånga den i munnen men kuvertet fastnade i pälsen och både hund och kuvert föll ut från den tjugosjunde våningen!
"NEEJ! Kuvertet! Dumma hund!" Nu gällde det att ha bråttom! Gas sprang ut ur köket och nerför trapporna i en hiskelig fart och märkte inte alls att Herr Körsång var på väg upp.

"Nej men se goddag, lilla vän, vart har du så bråttom då?" sa Herr Körsång.
"Jag måste snabbt ner till första våningen för att rädda Golly och mitt konstiga brev!!" flåsade Gas till den förvånade mannen.
Herr Körsång kontemplerade en stund och började sedan ta sig i skrevet. "Nej, men nu ska du inte ha så bråttom, lille vän! Kom in i stället på en kopp te och lite Ram-Tara-Tam!"
Gas var skräckslagen. Han visste precis vad som menades med "Ram-Tara-Tam", det var ett allmänt känt faktum att Herr Körsång inte var riktigt normal. Nu gällde det att vara listig. Medan Herr Körsång kom närmare och kliandet i skrevet blev allt mer frenetiskt utstötte Gas ett vrål och knuffade ut den beresta mannen genom fönstret. Ett vrål hördes.

Gas sprang vidare ner för trapporna till 26:te våningen där han mötte Fröken Hydraulpress, den halvgenomsläppliga änkan som alltid hade godis i fickorna. Idag hade hon dock inte det. Hon var nämligen alldeles naken. Gas stannade upp ett ögonblick och sa: "Goddag fröken Hydraulpress, vart är du på väg?"
"Men hej på dig Gas! Åh jag var bara påväg till Herr Körsång för lite "Ram-Tara-Tam" och kanske en kopp te, han är ju alldeles ensam den där karln." Medan hon sa "Ram-Tara-Tam" gjorde hon en obscen kroppsgest.
Gas nickade förståeligt. "Javisst, fröken, men nu är det så att jag knuffade honom genom fönstret från den 26:te våningen och han håller som bäst på att skrikandes falla mot sin bråda död."
Fröken Hydraulpress såg förskräckt ut. Man hörde ett distant vrål i bakgrunden där Doppler-effekten var klar och tydlig. "Säger du det, säger du det... Ville han ha lite "Ram-Tara-Tam" med dig också?" frågade fröken Hydraulpress. '
"Ja-a," nickade Gas.
"Ja han är ju inte helt normal den där karln..." sa fröken Hydraulpress bara sådär i allmänhet.
"Och jag håller på att försöka rädda min dumma hund och ett konstigt brev som också håller på att falla från den 26:te våningen." Gas blev nervös. "Och jag måste ha bråttom!"
"Javisst lille vän! Skynda dig!" Fröken Hydraulpress bad Gas adjö och genom en ren reflex försökte hon ge lite godis åt honom men kom då ihåg att hon var naken. Hon hade alltså inga fickor. "Åh vad dum jag är!" sa fröken Hydraulpress högt för sig själv medan hon sakta började bege sig upp för trapporna, samma trappor som hon ovetandes kommer att bli mördad på inom tolv år när hon är på väg ner efter papper för att skriva sitt testamente.

Gas sprang med den övernaturligt pre-pubertala hastighet de flesta 13-åringar har nerför flera trappsteg i gången men stannade och tittade ibland ut genom fönstren för att där följa Gollys och det konstiga brevets och Herr Körsångs morbida fall. "GOLLYYY!!! DUMMA HUND!" Gas höll på att svimma, han var jättetrött. Så trött att han nästan inte märkte Herr och Fru Skojärn som kom ridandes tandem på en dvärgponny uppför trappan.
"Herr Skojärn! Hjälp!" lyckades Gas pipa med sina sista krafter.
"Men kära barn, så du ser ut!" sa Fru Skojärn och hoppade av ponnyn som gav upp en suck av lättnad. Herr Skojärn bannade genast ponnyn för att den vågade ge upp ljud av trötthet i hans närvaro och tryckte in åtta häftstift i röven på det stackars kreaturet - Herr Skojärn hade tjänstgjort i Vietnam under Vietnamkriget och blivit onödigt kvarglömd i en tunna napalm i tjugo år, därav hans otäcka brännsår. Han var en hård man.
"Jag måste rädda min hund och mitt brev som närsomhelst kommer att krossas mot marken!!!"
"Men då har jag en sak som kan rädda dig!" sa Fru Skojärn. "För några år sen installerade vi en Warpzone i den här våningen. Den är inte helt pålitlig men borde ta dig ner till andra våningen!" Hon öppnade en lucka maskerad till yuccapalm och ett skimrande sken fyllde rummet. Utan att tveka kastade Gas sig in i warpzonen och hamnade...
...i Amazonas. Men han hoppade snabbt tillbaka och befann sig strax på 25:te våningen igen med Herr och Fru Skojärn.
"Tack, men den fungerade inte!" sa han och rusade vidare lagom för att hinna se Herr Skojärn peta in sig själv i ponnyn. Nu var det bråttom. Han nästan flög nerför ytterligare tre våningar och hamnade på 22:a våningen.

Där mötte han den unga Herr Ytterlighet som alltid brukade spela piano, fastän han inte hade nåt piano med sig. Idag var han dessutom semipermeabel, dvs halvgenomsläpplig. Han stannade Gas.
"Vänta lite! Vart är du på väg? Är det nåt brottsligt på gång?"
Vid den frågan stannade Gas. Kanske var det paniken eller kanske för att Gas var otroligt kissnödig, men i hans lilla huvud började en farlig tanke sprida skräck bland dom andra tankarna som för övrigt mest handlade om stringtrosor och om att jaga maneter med moped. Tänk om det ÄR nåt brottsligt?? Gas visste ju inte VAD som fanns i brevet. Kanske är det en flatulent maffiaboss som försöker sätta dit Gas genom att skicka ett kuvert fylld med mänskliga kroppsdelar arrangerade i lustiga gester och sen ringa polisen när Gas står där med händerna nerkletade i smegma och blod! Precis som det gick för morbror Lappduk!
"Hörru, killen!" Unga herr Ytterlighet började bli lite nervös eftersom Gas hade stått och stirrat honom i skrevet i två och en halv minut.
"Ja, va?" Gas kvicknade till.
"Jag frågade om det är något brottsligt på gång när du har på bråttom? Eller kanske jagar du en tjej!" Unga herr Ytterlighet gormade och skrattade vid detta "skämt", han hade ju trots allt vunnit en humor-tävling på Bahamas för sju år sen, så det gällde att hålla skämten "up-to-date".
"ÅH NEJ!" Gas blev röd i ansiktet och helt panikslagen. Han slog händerna för munnen i den klassiska Home Alone-manövern. "JAG MÅSTE RÄDDA MIN MYSTISKA HUND OCH MITT DUMMA KUVERT!" Gas hade just gått om gränsen för vad en 13-åring klarar av vad gäller panik och han befann sig nu nånstans mellan RINGPOLISENJAGDÖR-stadiet och TELLMYWIFETHATILOVEHER-stadiet .
"Så du vill alltså inte ha lite "Ram-Tara-Tam" då?" Unga Herr Ytterlighet hade just gjort slut med sin flickvän, dåvarande Miss Sauna, och han hade blivit lite upphetsad när Gas påminde honom om Macaulay Culkin.
"Nej! Jag har ett liv och ett kuvert att rädda!" Gas struntade i trapporna och i en stund av tillfälligt storhetsvansinne slängde han sig över räcket i ett svanhopp.

Hans liv passerade framför hans ögon när han föll - Gas var nu plötsligt tre år och fick en grön traktor på julafton, sen var han fem år och fick sin första örfil av en okänd man och plötsligt befann han sig fallande från en trappa. Han hade inte haft en särskilt spännande uppväxt. Som tur var dämpades fallet snart av åttonde våningen, sen sjunde, sen en ormbunke som traktens lokala hankatter använt som allmänt revirmärke i trettio år, sen ett hörn, sen resterna av vad som troligen varit hans svanskota. "Men lilla vän, hur gick det?" Den groteskt fete men mycket vänlige Diakonissan Luftkoja hade sett hela fallet.
"HÅLL KÄFTEN DIN FETA FAGOTT!!!" skrek Gas helt omotiverat åt den snälla tanten som aldrig gjort nåt ont i hela sitt liv och som hade så svagt hjärta att det stannade när Gas skrek så här. Diakonissan segnade ihop och liknade sånt där som Gremlins liknar när dom blir utsatta för solljus. En obehaglig lukt fyllde rummet. Gas struntade i att han just mördat en oskyldig civil och således borde dömas till livstids tvångsmatning och sprang vidare. Snart var han nere på första våningen och rusade ut genom dörren, såg upp mot himlen och letade febrilt efter ett tecken på var hunden och brevet kunde vara. Hade han ändå kommit försent? Hade dom redan krossats mot marken. Gas kände gråten välla upp i halsen och tänkte att nu får jag aldrig veta vad som stod i brevet och så är Golly död och jag är ful. Men så...!

Out of the blue kom hunden farande, rakt mot honom. Gas skrek av glädje och sträckte ut armarna mot jycken som närmade sig enligt ekvationen v=at och a=F/m vilket egentligen bara betyder otroligt snabbt!!! Nu var det kritiska ögonblicket inne. Gas stålsatte sig för att ta emot hunden då han upptäckte att det rykte ur den. Vid närmare efterblick såg han att den faktiskt brann. Friktionen från fallet hade antänt den och nu var den helt omvärvd av lågor. När den kom ner till marken fanns bara en pungkula och en hårtuss kvar och det ville ju inte Gas röra i så han steg åt sidan. Gråten kom i floder men snart hämtade han sig dock vid tanken på brevet. Och där! Där kom brevet dinglande ner! Gas jublade och struntade i att hunden var död! Nu skulle han äntligen få veta vad som stod i brevet!
Han sträckte sina armar mot skyn för att fånga brevet. Ett segerskrik som mest påminde om en orangutanghona i nöd smet från Gas läppar. Svetten rann nerför hans armhålor, kanske hade han vunnit på lotto och det var pengar i brevet! Likt en skadeskjuten svan som ätit för mycket dinglade brevet sakta ner mot hans förväntansfulla armar. Han slet brevet med ett knyck ur luften. Han kunde inte tro sina ögon, han hade brevet i händerna. Brevet som orsakat sådan uppståndelse och tagit flera människors liv, brevet som dödat hans bäste vän, Golly, brevet som han just nu var påväg att öppna.

"Vilket fint frimärke," sa Gas. "Det skall jag spara i min lycko-burk." Plötsligt hördes det hemska dopplerskrik som Gas så väl kände igen. Han hann med nöd och näppe stiga åt sidan för ett brinnande klot bestående av våld, kött och eld. Polisen lyckades senare identifiera klotet som herr Körsång efter att de hittat ett blodigt medlemskort till föreningen Happy Ham-fetish Kindergarten for Men med hans namn på.
"Jaså du... Brev! Du har tagit ett till oskyldigt människoliv!" Gas gav brevet det onda ögat och viftade det i luften i en våldsam manöver. "Men nu är din stund kommen!" Han började sakta öppna brevet från vänstra sidan med sin högra lillfingernagel som han låtit växa till fem centimeter så han kunde använda det som en brevkniv. Inne fanns ett litet, vikt papper.
"Börglunda Sjukhus? Det är ju inte pengar!" Gas läste högt för sig själv.

"Bäste Gas, det är med stor sorg vi måste meddela dig att tåget som din familj åkte på har spårat ur." Gas blinkade, svetten rann. "Det tredje tåget påväg från Sverige till popfestivalen i Turkiet spårade ur natten till lördag. Efter att ha ramlat ner från ett två kilometers berg, stannade tåget mirakulöst, men vagn nr. 14 rullade dessvärre vidare till ett hemligt kemikalieplantage." Åh nej. Vagn nummer 14 var just den vagnen som hela Gas' familj var i. Han kände den välbekanta klumpen (som han döpt till sviid-klumpen) börja växa i hans hals. "Väl inne i det hemliga kemikalieplantaget stannade vagn nr. 14, men blev sprajad av en mängd giftiga kemikalier. Passagerarna tror lyckligtvis ha överlevt kemikalierna, men var i stor vånda hela tiden och luktade jätteilla..."
Gudskelov, tänkte Gas. Då lever alltså mina föräldrar ännu!!!
Han fortsatte läsa.

"... oturligt nog var det hemliga kemikalieplantaget så hemligt att det blev bombat i misstag av tjugo berusade piloter i F-117 Stealth Fighters. Alla av passagerarna i vagn nr. 14 överlevde bombningen men avled senare i ett vattenfyllt dike när de skulle klappa en söt ko."

Gas hjärta stannade. Hans föräldrar, ja hela hans släkt, hade varit på det tåget. Endast Gas hade skippat den årliga popfestivalen i Turkiet eftersom han haft diarré, och det är förbjudet i Turkiet.

"...Vi på Börglunda Sjukhus försökte en stund vårt bästa i att upprätthålla din familjs liv men orkade sen inte mera. Liken kommer med posten och du måste betala en sjukhusräkning motsvarande 600 miljoner kronor. Dessutom blev du stämd av Turkiet. Med vänliga hälsningar, Börglunda Sjukhus."

Lillasyster Maräng, bäste far Månhydda, pappa Krabbräfsa, mamma Lökbalja, nymfparakiten Klu-Klu, alla döda. Gas tappade brevet och kände sina ben ge vika. Cementen gjorde ont mot hans oskyddade huvud. Är det hans fel att hans familj dog? Han hade ju svurit och visat fingret åt mamma dagen när de åkte eftersom han var så arg när han var fastbunden i skrubbdörren så han inte skulle smita med. Finns det ännu någon mening med hans liv?
Samtidigt som han tänkte allt detta hördes ännu ett dopplerskri och Gas såg upp och fick se hundratals rakbladsvassa glasskärvor från fönstret som Golly krossat komma mot honom i rekordfart. Han gav upp ett tjut av rädsla men hann inte undan. Glasskärvor bombarderade honom som en meteorskur. Svisch! Där försvann hans öra. Svisch! Där försvann ett finger. Svisch! En skärva skar upp ett långt fult sår på ena kinden. Svisch! Hans högra öga släcktes. Gas skrek.
Svisch! Svisch! Svisch! Svisch!

Och sedan en enda lång tystnad medan världen återhämtade sig från det grymma skådespel som precis uppförts på verklighetens scen. Det var som om fåglarna bestämt sig för att hålla en gemensam tyst minut tillsammans med vinden, som om hela världen ställde sig på högkant en stund för att bara andas innan den skulle ramla vidare i sina vansinnesspår. Ingenting hördes, ingenting förändrades. Solen lyste med sin frånvaro. Och mitt på denna ödesmättade scen låg en liten pojke som aldrig fått höra ett kärleksfyllt ord, som aldrig fått känna beröring från en älskande hand, som aldrig fått erfara glädjen av att få finnas till. En vingklippt sparv, en kasserad planta, en fördold hemlighet. Han låg där, lemlästad av ödet, skuren i bitar, som om en hård gudamakt inte låtit honom leva.
Och här kunde historien om Gas ha slutat om inte ett flygplan fått motorfel 10 000 meter ovanför. Piloten försökte in i det sista rädda planet men kraschen var oundviklig. Som tur var kraschade planet inte inuti stan utan i utkanten, vid en bondgård ägd av Gas' farmor och farfar som nu i och för sig var döda i och med olyckan i Turkiet men vars gård ändå stod kvar som en lilja bland törnen. Planet kraschade mycket våldsamt och antände huset, som var byggt av furu och således brann bra. Men vakna grannar ringde brandkåren som lyckades rädda all egendom. Allt utom Gas' nalle förstås. Det var hans favoritnalle och den låg på golvet i teverummet. Brandmännen struntade i den och den brann upp.
Rök steg upp från den älskade björnkroppen innan det började pyra ur dess stoppning. Till sist var den omvärvd av lågor och utplånades. Efter tio minuter var det som om den aldrig existerat.