Även om SteelSeries marknadsför den som en upphottad version av 6G handlar det tekniskt sett snarare om en avskalad variant av 7G som man släppte redan hösten 2007. Under huven finns, precis som i 7G, samma så kallade "anti ghosting"-teknik som innebär att man kan trycka ned alla knappar samtidigt.







Designen



Vad som är direkt slående när det gäller detta tangentbord är dess minimalistiska design. Här har man utnyttjat varje centimeter till max, vilket gör att den skiljer sig från så väl grundmodellen 6G som storebrorsvarianten 7G, vilka båda har ett väl tilltaget handledsskydd (den senare med ett avtagbart sådant). Denna designidé har gjort att tangentbordet bara mäter 25 centimeter på höjden och 48 på bredden. Tangentbordet tar med andra ord inte upp vidare mycket plats på bordet.



Samtidigt får nackdelen med designen, dess bristande av ergonomi, lyftas fram. Faktum är att ett intensivt gibbande i ett FPS-spel som Counter-Strike anstränger handlederna när man använder tangentbordet och kan vara en rätt stor omställning om man varit van vid mer ergonomiskt inriktade tangentbord. Sättet man sitter och ens ergonomiska miljö i övrigt spelar förmodligen dock också in i hur man upplever sin gamingupplevelse med 6G v2.



Tangentbordet har en lätt lutning som man får lära sig att gilla – det finns nämligen ingen möjlighet att själv ställa in lutningen som på vissa andra tangentbord.



Knapparna



Tonvikten på tangentbordet är (förstås) knapparna och just sättet de känns och fungerar är viktigt att begrunda innan man köper produkten, då de skiljer sig från många andra tangentbord. Knapparna är mycket distinkta och är hårdare än många andra tangentbord. Till skillnad från 1990-talets stekpannor till tangentbord som också var hårda, men där knappnedtryckningarna lät som mindre åsknedslag, finns det emellertid en mer "rullande" och skönare känsla i 6G v2.



Helhetsintrycket är att knapparna är av god kvalité och man får överlag en god känsla över knapparna. Dock ska påpekas att recensionsexemplaret skadas av att Z-knappen gör motstånd, och hindras helt i värsta fall, om man trycker ned på den undre delen av knappen.



Till detta kan också nämnas ljudet av att skriva på tangentbordet, som närmast kan nämnas ljudet av en gammal skrivmaskin, vilket förmodligen både kan anses roande och som en mindre nackdel.



Den enligt många gamers förhatliga Windows-knappen på vänstersidan har man bytt ut mot en SteelSeries-knapp som – om man kombinerar den med ett tryck på någon av F-knapparna – kan utföra vissa ljudfunktioner, som att byta låt eller höja/sänka volymen i till exempel Spotify.



Sammanfattning



Tangentbordet präglas av en minimalistisk design med tydligt distinkta knappar som bör attrahera gamers med höga förväntningar. Samtidigt innebär det ett avbräck på den ergonomiska sidan. Innan inköp bör man värdera vad fördelarna i fullgod teknik kontra nackdelarna i ergonomi och prisnivå har för betydelse för en själv personligen. Detta är förmodligen det viktigaste budskapet denna recension kan ge. Detta budskap blir därmed viktigare än betyget, som därmed får en tydligare subjektiv värdering än kanske i andra fall, i denna recension.