Övrigt
Razer DeathAdder
1
Det var nu, om man får säga så, ett jävla bra tag sedan jag fick hem ett recensionsexemplar av en Razer DeathAdder. Anledningarna att recenserandet blivit uppskjutet är många (jobb, student, flickvän, lägenhetsflytt, drivrutinsproblem, hårddiskkraschar – den ständiga pressen och stressen som präglas av en ung mans liv). Nu sitter jag här, med en isärskruvad mus framför mig, och funderar; hur bra är musen egentligen?
Razer DeathAdder
Utseende och finesser
Det går inte förneka – musen är faktiskt riktigt snygg. Mattsvart med ett blått sken från insidan är en klar vinnare i stiltävlingen bland dagens möss.
Några ovanliga finesser eller löstagbara delar finner vi inte på den här musen, om man inte skruvar lite själv. Då kan man plocka ut det mesta. Vilket man inte bör utan en musihopsättningsutbildning i rockärmen.
Musen har som vanligt när det gäller Razer två stora musknappar som både ser bra ut och fungerar som smort. De är klickvänliga och har precis sådär lagom motstånd som man vill ha på en mus.
Sidoknapparna är, precis som för nästan alla möss jag har provat, inget vidare vid spel. Något som förmodligen ändras om man har stora händer. De fungerar dock bra att klicka sig fram och tillbaka i Utforskaren eller ute på internet. De känns ganska robusta, men inte så mycket att de blir plastiga och svårtryckta.
Drivrutiner och prestanda
När musen släpptes var drivrutinerna inte mycket att hänga i granen (läs: förra julen). Tillskillnad från de flesta andra mössen hade Razer Deathadder ingen negativ acceleration när man drog musen för snabbt. Den hade istället positiv acceleration, något som blir ganska jobbigt om man inte har spelat med det sen födsel (vilket jag inte har).
Efter ett par månader kom det dock ett par uppdateringar för drivrutinerna, som fick musen att fungera måttligt mycket bättre. I övrigt är drivrutinerna inget att klaga på, de fungerar som de ska och fyller sitt ändamål.
Musens prestanda är i självklar toppklass. Siktet hänger med vare sig du är haren, sköldpaddan eller HeatoN.
Spelbarhet
Spelbarheten med musen är något som jag haft svårt att sätta fingret på. Jag har spelat med och utan musen under längre perioder och vet ärligt talat inte om jag vill spela med den eller inte. Den sitter till en början skönt i handen, men övre högra hörnet kan komma att skava lite om man har långa fingrar eller håller högt upp. Kanske inte något att klaga över om man inte spelar speciellt mycket, men det var det hörnet som fick mig att ge upp musen och återgå till min svarta Microsoft-mus istället.
Utöver det är musen, som de flesta möss med allt vad hög prestanda heter, väldigt noga med att läsa av även om musen är en bit över mattan. Detta medför att du måste lyfta musen lite högre än vad man behöver med den ovan nämnda. Det är lite jobbigt i början, men blir snabbt en vana.
DeathAddern hade nog gjort sig en aning bättre om den inte varit så tung, något som fick mig att agera musdemontör i jakt på vikter. Det hela gick bra tills jag upptäckte att jag inte var någon vidare bra musmontör när allt skulle tillbaka till sin ursprungliga plats, samt att det inte fanns några vikter i den. Min DeathAdder ligger nu i trettiofyra delar i en påse.
Eftersom den största tyngden i att köpa eller icke köpa-frågan ligger i känslan i handen tog jag mig ett snack med min före detta kollega OggC, som även han innehar ett exemplar av musen.
Gästkommentar av Oscar ’OggC’ Johansson
Det går inte förneka – musen är faktiskt riktigt snygg. Mattsvart med ett blått sken från insidan är en klar vinnare i stiltävlingen bland dagens möss.
Några ovanliga finesser eller löstagbara delar finner vi inte på den här musen, om man inte skruvar lite själv. Då kan man plocka ut det mesta. Vilket man inte bör utan en musihopsättningsutbildning i rockärmen.Musen har som vanligt när det gäller Razer två stora musknappar som både ser bra ut och fungerar som smort. De är klickvänliga och har precis sådär lagom motstånd som man vill ha på en mus.
Sidoknapparna är, precis som för nästan alla möss jag har provat, inget vidare vid spel. Något som förmodligen ändras om man har stora händer. De fungerar dock bra att klicka sig fram och tillbaka i Utforskaren eller ute på internet. De känns ganska robusta, men inte så mycket att de blir plastiga och svårtryckta.
Drivrutiner och prestandaNär musen släpptes var drivrutinerna inte mycket att hänga i granen (läs: förra julen). Tillskillnad från de flesta andra mössen hade Razer Deathadder ingen negativ acceleration när man drog musen för snabbt. Den hade istället positiv acceleration, något som blir ganska jobbigt om man inte har spelat med det sen födsel (vilket jag inte har).
Efter ett par månader kom det dock ett par uppdateringar för drivrutinerna, som fick musen att fungera måttligt mycket bättre. I övrigt är drivrutinerna inget att klaga på, de fungerar som de ska och fyller sitt ändamål.
Musens prestanda är i självklar toppklass. Siktet hänger med vare sig du är haren, sköldpaddan eller HeatoN.
Spelbarhet
Spelbarheten med musen är något som jag haft svårt att sätta fingret på. Jag har spelat med och utan musen under längre perioder och vet ärligt talat inte om jag vill spela med den eller inte. Den sitter till en början skönt i handen, men övre högra hörnet kan komma att skava lite om man har långa fingrar eller håller högt upp. Kanske inte något att klaga över om man inte spelar speciellt mycket, men det var det hörnet som fick mig att ge upp musen och återgå till min svarta Microsoft-mus istället.
Utöver det är musen, som de flesta möss med allt vad hög prestanda heter, väldigt noga med att läsa av även om musen är en bit över mattan. Detta medför att du måste lyfta musen lite högre än vad man behöver med den ovan nämnda. Det är lite jobbigt i början, men blir snabbt en vana.
DeathAddern hade nog gjort sig en aning bättre om den inte varit så tung, något som fick mig att agera musdemontör i jakt på vikter. Det hela gick bra tills jag upptäckte att jag inte var någon vidare bra musmontör när allt skulle tillbaka till sin ursprungliga plats, samt att det inte fanns några vikter i den. Min DeathAdder ligger nu i trettiofyra delar i en påse.Eftersom den största tyngden i att köpa eller icke köpa-frågan ligger i känslan i handen tog jag mig ett snack med min före detta kollega OggC, som även han innehar ett exemplar av musen.
Gästkommentar av Oscar ’OggC’ Johansson
Mina erfarenheter, om än små, av Razer-möss är att knapparna är på tok för mesiga och plastiga. Det har faktiskt hänt att jag har klickat sönder(!) vänstra musknappen på en Diamondback. Deathaddern ger definitivt inte något mer robust intryck, snarare tvärtom, men trots frenetisk pekfingermassaker är musen inne på sin fjärde månad under mitt befäl. Det är två fler än Diamondbacken.Med de orden ska vi låta avrunda artikeln tillsammans med ett par för- och nackdelar:
Jag är dock fortfarande sämst i laget, något som ingen mus i världen kan ta ifrån mig. Men allt sedan Deathaddern landade på min Fragbitepyntade QPAD har jag inte gått 0-12 en enda gång. En bedrift ett tiotal möss har misslyckats med.
Precisionen är inte mycket att orda om utöver att den äger på alla sätt. Musen ligger hyfsat i handen. Det går att stänga av det äckliga skenet från loggan och scrollen, vilket är en jäkla tur eftersom det inte ens var häftigt på nittiotalet.
Deathaddern är helt klart ett säkert köp, men en klassisk OggC-favorit är Logitech Mx518. Robust, stryktålig och vansinnigt skön i handen. Den får ni gärna köpa till mig då min blev stulen.
Ad
189 kommentarer — skriv kommentar
Kommentarerna nedan är skrivna av användare på Fragbite. Fragbite granskar inte sanningshalten i texten och du uppmanas att själv kritiskt granska och bemöta texten. Förutsätt inte att innehållet i texterna är sanning.
