Fredric (Nallen): Tjabbalol!
I skrivande stund sitter vi samtliga på CPL Winter i Dallas, men vägen hit har inte varit helt fri från farofyllda händelser…
För mig började det hela med att min mobiltelefon ringde klockan 07:00. Flyget från Växjö (där jag bor) gick inte förrän 09:40, så jag snosade på en halvtimme extra. Jag hade inte börjat med packningen ännu, så det blev en aning brådis att dra ihop kläder och prylar för en veckas statvisit. Dock kom jag, till skillnad från tidigare coverresor, iväg i ganska god tid (det är inte rekommenderat att missa två CPL-resor på raken må jag säga, bröderna piskar med järnhand) och var på flygplatsen en stund innan flyget gick.
Den första niten Väl ombord på flyget som skulle ta mig till Arlanda, för att ta oss till Köpehamn, för att ta oss till Chicago, för att ta oss till Dallas (brödernas vägar äro outgrundliga), kom första nitlotten. MP3-spelaren startade inte – det behövdes tydligen åtta megabyte ledigt utrymme på den för att den skulle starta. Claes Ohlson-skit för 200 spänn. Uppenbarligen var den billig av en anledning, den har ett arkiv för min laptop och ett för min stationära – det gick alltså inte att ta bort någon låt med laptopen som jag lagt till hemma – det vill säga alla. Musikfri resa till Stockholm, here I come!
Den andra niten Väl på Arlanda kom jag på att jag inte hade speciellt mycket pengar på mobilen. 70 öre räcker inte långt nuförtiden. Jag ringde en signal till Filip och la på, ihop om att han skulle förstå min nöd och ringa upp. Ingen Filip ringer. Ytterligare en signal till vardera redaktionsmedlem. Ingen ringer. Hur är läget? Jag tvingas ringa ett par signaler till Filip och spendera mina sista dinarer. Ett två sekunder långt samtal senare lägger min telefon på. Filip skickar ett SMS och säger att telefonnätet är nere, men att de är vid Gate 71. Jaha, där…
Jag mötte upp med resten av gossarna (ja, Alexandra har blivit en riktig FB-gosse!) efter att ha snurrat igenom halva Arlanda. Vi snurrar runt, fram och tillbaks, och slutar efter att ha checkat in bagaget på Alfredos (det blev ingen cd?). Alexandra beställer en sallad, alla andra pizza. Sallad för 85 spänn kändes säkert värt i flickebarnets plånbok.
Den tredje niten Jag kläckte den helt lysande idén att Alexandra ska låna ut sitt visa-kort till mig, så att jag kan föra över lite pengar till mitt kontantkort och få gratis SMS i en månad på köpet. Vi köpte Internet för 29 svenska kronor, och kort efter det upptäckte vi att någon låtit bli att logga ut på en dator och att vi har spenderat pengar i onödan. Om någon vill köpa 80 minuters surftid på Arlanda säljer vi användarnamn och lösenord mot bästa invitekanalsinbjudan. I vilket fall så gled vi in på Telias refill-sida och skulle fylla på telefonen. Tydligen var man tvungen att ha en bankdosa tillgänglig för att kunna betala direkt via banken, så att registrera visa-kortet borde väl fungera istället. Fast inte! Efter att ha blivit medlemmar och registrerat kort och haft oss står
det att en kod kommer att skickas hem till Alexandra inom ett par dagar, och att vi behöver den för att fylla på telefonen. Dagens I-land, man får ju fan inga gratis SMS om man köper en check på Pressbyrån – vilket jag ändå tvingades till. Nåväl, lite hopp fanns det ändå i Fragbitarnas hjärtan. Vi skulle ju till Dallas och kolla på en ashäftig esportsturnering till och med HeatoN ska dit!
På väg över Atlanten Vi drog oss till vår gate, hoppade på första bästa flyg till Köpenhamn och hoppade sedan logiskt nog av i – just det – Köpehamn. Efter kilometerlånga köer och vilda danskar kom vi till slut ombord på planet som skulle ta oss till the US and A. Vi hade blivit lovade platser tillsammans, något som tydligen inte var helt sant. Lancia fick sitta själv på andra sidan gången, men det var ändå inte så långt bort att man inte kunde höra hennes Fragbite-hjärta slå.
Det första samtliga gjorde var att dra igång Invasion. Resans viktigaste mål var trots allt att bevisa att vi (till skillnad från Henrik, pik) har rätt till operatörsstatus i crewkanalen. In your face pik – samtliga deltagare klarade under resans gång hela Invasion, något som Henrik inte lyckades med på flyget till New York – som tog längre tid. Vad händer egentligen Henke? Dock kan det tilläggas att vi hade en del motvind i seglet. Spelet laggade riktigt ordentligt – och det blev inte bättre av att kontrollerna frös i det läget som man var i när någon av flygvärdinnorna började prata i mikrofonen (vilket hände mer än ofta), samtidigt som spelet fortsatte. Sjukligt frustrerande för oss erfarna progamers. Tänk er själva om motståndarna skulle fortsätta skjuta när de pausat mitt i en CB-match, inte vore det rättvist?
Well, för en sönderförkyld näsa är sovandet i ett obekvämt flygplan ingen lek. Stänger man munnen dör man. Öppnar man munnen sväljer man tungan och dör ändå. Därför ägnades inte många minuter åt denna aktivitet. Det är ändå ganska lamt att sova på coverresor, vilket vi tydligt har statuerat i vår prioritetslista för resan:
- Shopping
- Julklappsshopping
- Mer shopping
- Pizza
- Drägla efter HeatoN
- CPL
- Sömn
Listan har okej:ats av allas vår överguru Filip Hansson, och kan därför anses som ganska officiell.
Övrig tid på flighten (som tog ungefär tio timmar) ägnades åt att kolla på How I Met Your Mother samt stämningsfullt läsande i Cosmopolitan. En helt okej tidning, man får en ganska god insikt i om hur alla flickstackare i landet får en helt förvriden samhällsbild och defekt livsstil. Det går dock inte upp mot Ebbas väl valda ord i VeckoRevyn, där har vi en riktig lirare! Tur är väl att jag fick igång MP3-spelaren genom en av våra FB-laptops. Damien Rice ljuvliga stämma dominerar lågkvalitetslurarna (om någon säljer en biljett till konserten i Stockholm för en billig slant så dra iväg ett PM här på sidan!).
Att ta sig in i landet Efter att ha landat i Chicago, där vårt sista byte innan vi var framme i Dallas skulle ske, fick vi stå i kö för att komma in i the
greatest country in the world. Alla kom igenom hur lätt som helst – utom Daniel. Uppenbarligen ser Daniel ganska fattig ut, eftersom han för andra gången nästan nekats inträde till landet, efter att vakterna frågat hur en sån som han hade råd med en sådan dyr resa. Förövrigt ser han ut som en skäggig terrorist på passet. Det kan eventuellt ha något med det att göra.
Väl framme vid hotellet efter den tre timmar korta flygresan fick vi se våra rum. Jag (Fredric) och Alexandra delar rum, medan Daniel och Filip fick ta det andra. Jag vet inte hur det är på deras lite sämre rum, men våra sängar är i världsklass. De är mysiga, stora, gosiga och har massor med mjuka kuddar. Dock är dem typ en och en halv meter höga, så man har lite svårt att komma upp ibland.
Dude, I'm Reed! Vi bestämde oss för att dra bort till donken en snabbis och köpa en burgare med cola. Detta gick mindre bra än planerat, när Reed, som är en homeboy från trakten, kom fram och ville att jag skulle ”do him a favour”. Reed är en svart man med hiphop-brallor i sina bästa dagar. Ett artigt handslag med hoodinfluerat inslag senare gav han mig en dollarsedel och bad mig köpa en burgare till honom i utomhuskassan (som är det enda öppna på natten). ”They only cost 99 cents dude! Buy me a burger! Come on man! I’ts over here! Come on! Buy me a burger!” upprepades gång på gång med världens mest amerikanska uttal. Sanningen var att burgarna kostade $1,25, men att de sista centen är skatt, så det borde ju jag betala åt honom. Förmodligen hade han dragit kniv och muddrat oss om vi visat sedlar med mer än två siffror på. Med livhanken i åtanke agerade vi defensivt. Vi valde att backa långsamt. Det blev ingen burgare. ”Hey white boy, aren't you gonna eat a burger?! What are you, crazy or sumthin'?” ropar vår nyfunna vän.
Vi begav oss tillbaka mot hotellet, och upplevde ytterligare två liknande incidenter med folk som ville ha ”favours” av oss på vägen hem. Det var en fem minuter lång promenad. Orden ”I'm not a crazy black guy!” uttalades. Till slut kom vi dock fram till hotellet, varpå första bästa mörkhyade kille med dread locks och kostym gick förbi och sa ”All other brands suck, dude!” (refererandes till min tröja) till oss. Han fick ett ”Yeah, sure dude!” tillbaks och sen sprang vi illa kvickt in och gömde oss under våra stora täcken på hotellrummet. Vi kommer aldrig att gå ut efter solnedgången igen.
Nu sitter vi på hotellrummet i våra sjukligt sköna sängar. Det här blev ganska långt, men då får man ha i åtanke att det var ett ganska långt dygn på hela 31 timmar. Imorgon (som är idag) ska vi ta det lugnt och köpa julklappar till halva världen. Jag och Lancia har lagt upp värsta planen, nästan. Vi vet inte riktigt vart vi ska ta vägen, men det löser vi nog!
By the way, who the fuck is jetlag? Inte vet vi i alla fall.
Dubbel-by the way, Filip heter Ulf i mellannamn, numera går han under smeknamnet Uffe (han vet fortfarande inte att han har nytt nick på IRC, vi får se hur han tar det).
Hej dålol!