Jacob: För att börja med en veloxinspirerad inledning. Tänk er in i bilden. Du står på en regning trottoarkant i en okänd dansk stad, helt genomblöt. Du har tre tunga väskor varav två på din numera något möra axel. Din reseledare Stefan kommer tillbaka från att ha frågat om riktningen mot hotellet och säger att vi har gått åt fel håll. Men... mer om det senare...



Klockan är 05:20 och min mobilväckarklocka ringer, jag stiger motvilligt upp och gör mig i ordning. Något stressad går jag i rask takt mot tågstationen i tron att det skulle ta 25 minuter att ta sig dit, det gick på 10. Till min glada förvåning märker jag att jag ska få åka med ett sånt där nytt jättetrendigt dubbeldäckartåg. Nu i efterhand var det inte lika roligt eftersom den konstiga belysningen gav mig huvudvärk.



Jag möter upp med Stefan vid Stockholms bussterminal och stöter sedan på samot och flpee, som föregår med gott exempel för vår prövonisse Stefan genom att komma lite sent, som lämnar av ett gäng extra väskor med laptops och annan coverutrustning i. Vi får även våra nya trendiga Fragbite-tröjor som vi ska strosa omkring på SHG-Open med, ballt! Dock ser OggC ut som en 12-årig hiphopare i sin luvtröja.



Hur som helst säger jag och Knegarn hejdå till bröderna och rör oss vidare mot Arlanda med flygbussarna, väl där möter vi upp med en något försenad Oscar som flugit från Kramfors. Visste ni att det både finns asfalt och en flygplats i Kramfors?



På Arlanda dyker vårt första problem upp. Stefan som lever i tron att man inte behöver pass för att åka inom norden, vilket förvisso är rätt, tolkade det som att han inte behövde någon legitimation alls. Detta resulterade i att jag fick checka in hans baggage i mitt namn. Lite senare när vi ska borda så blir vi meddelade att vi ska uppvisa legitimation när vi ska ombord, dock lyckas Stefan iskallt bara glida igenom kontrollen utan att visa upp något förutom boardingkortet. Flyget gick för övrigt som på räls, fast i luften. Även om mina medresenärer, som uppenbarligen är ett par noobs på konsten att flyga flygplan, klagade över lock för öronen flera timmar efter landning. Tråkigt nog ville inte Oscar leka Jihadmuslim och tända eld på pappersflaggan en dansk tant stod och vinkade med utanför baggageupphämtningscentralen.



Väl på flygplatsen ska vi ta tåget till Fredericia där evenemanget hålls. Det hela blir väldigt förvirrande eftersom vi har två biljetter. Varav en går från flygplatsen och en går från Köpenhamn central. Vi spekulerar i att samot inte var det vassaste verktyget i lådan vid tillfället biljetterna bokades. Detta visade sig dock fel, det var danskarna som kom på detta förvirrande system som var lite bakom flötet. Tydligen behöver man två biljetter när man åker tåg i Danmark, en för att visa att man åker med tåget och en för att få sitta på en plats i tåget.



Allt var frid och fröjd och vi hoppade av tåget för att sen gå någon kilometer (trodde vi) mot hotellet. Det regnade, men det var lugnt. Vi skulle ju vara på hotellet snart. När vi gått en bit mot hotellet så blir Stefan, som än så länge har visat vägen, lite orolig. Så han letar upp sin karta han skrivit ut. Problemet var bara att kartan som Stefan skrivit ut inte låg in i väskan. Den låg kvar på Arlanda. Stefan hade som tur var kollat igenom kartat och kunde till och med adressen till hotellet, så efter att ha frågat en dansk bilist om vägen till adressen kunde hitta dit väldigt enkelt. Allt var frid och fröjd igen. Det regnade fortfarande, men det är lugnt. Efter ett tag ser Stefan en skylt mot mässhallarna där evenemanget skulle hållas. Eftersom mässhallarna låg i exakt motsatt riktning från hotellet så blir Stefan lite oroligt och blir intvingad på McDonald's för att fråga om vägen. Det visade sig att adressen han hade memorerat var till mässhallarna och inte hotellet. Vi var 3km ifrån vårt hotell. Regnet som förut var lite svalkande blir nu väldigt jobbigt. En dansk börjar prata med oss och av den lilla danskan vi förstod verkade han arg och undrade om det var honom vi skrattade åt. Tydligen får man varken skrika ”Ace dude!” (det stod Ace på hans jackrygg) och hurtig (det stod på en busshållsplatsannons).



Hur som helst kommer vi fram till hotellet och lämnar av våra saker och hittar ett öppet wlan innan vi sticker iväg till den lokala pizzerian för lite mat. Nu är vi tillbaka på hotellrummet och fixar lite med bilder, dagbok och en inför-artikel om evenemanget. Och det summerar nog ihop hela resdagen.

• Dagboksbilder

Stefan: Dagen började ungefär klockan 08:25 med att jag vaknade glatt, trots min efterhängsna och mycket illasinnade förkylning. Efter några minuters slöande i sängen vaknar Jacob med diverse gutturala läten (inga detaljer, tyvärr). Oscar vaknar en stund senare, och klagar ömkligt på att sängen är hård. Jag ger honom ett stort leende när jag symboliskt hoppar i min säng och säger: "min är mjuk!" varpå han säger att jag ska testa studsen i hans säng. Jag var inte sen att ta tillfället i akt, och hoppade rätt på Oscar, som kom med ett långdraget "aaaaj" och en mindre snäll kommentar. Dock var det värt det, helt klart.



En sömnig och seg Jacob ber mig med tindrande ögon att hämta hans laptop så att han kan utföra sin favoritsyssla på morgonen – slösurfing. Godhjärtad som jag är gjorde jag faktiskt detta, helt utan baktankar! Nåja, nästan i alla fall.



Efter omsomningar (Oscar) och en tids slösurfande (Jacob och jag), bestämde vi oss för att det var dags för att bege oss ned till hotellets matsal för att inta den så föräldrapredikade måltiden frukost.



När frukosten var avslutad begav vi oss återigen upp på rummet, där vi beslutade att vi inte orkade stå i den kö som alltid uppstår vid insläpp på evenemang. Därför tyckte att det var lagom om vi kunde äntra SHG Open runt klockan 13:00. Detta ledde självklart till ytterligare slösurfande, och en del DotA-spelande hos fanatikern Jacob. Jag och Oscar har sedan han började med sitt DotA-predikande och ständiga upprepande av sina påstådda "skills" funderat på att antingen klippa av Jacobs TP-sladd eller avinstallera WarCraft 3 från hans dator. Dock har det inte blivit något av det ännu, men misströsta icke! Det är flera dagar kvar.



När vi sedan gav oss av till själva evenemanget kände vi oss mer säkra än kvällen innan, vi visste ju trots allt vägen. Jag föreslog en genväg som jag trodde mig kunna, vilket Oscar tyckte lät som ett bra förslag. Dock blev det inte lika mycket genväg som jag hade tänkt, och detta bidrog, precis som kvällen innan, till ett visst whine från Jacob. När vi sedan såg McD-skylten blev han genast glad igen, eftersom hans mage kurrade ganska ordentligt.



Vältankade och åter glada gav vi oss ut på vandrande fot igen och styrde åter kosan mot Fredericia Messecenter, där evenemanget hålls. Nu trodde jag att resten av gångstrapatsen skulle gå som smort och utan klagomål. Dock hade jag mer fel än vad jag ens hade kunnat ana. Vi tyckte oss se en skylt som det stod "Hotel" på, och när vi kommit lite närmare såg vi att precis så var fallet. När vi dessutom såg att där fanns en bowlinghall och att hotellkomplexet ligger tvärs över gatan från evenemangslokalen blev vi inte direkt gladare. Direkt riktar vi diverse milda glåpord mot våra researrangörer, asiatbröderna Filip och Tomas Hansson.



Vi lyckas ta oss in i lokalen och efter ett kort möte oss skribenter emellan kommer vi (Jacob och Oscar) fram till att jag, i egenskap av reseledare (även denna roll fick jag av dessa ödmjuka herrar) ska gå fram och prata med "SHG Crew" för att se till att vi hittar till våra platser. Det gick smidigare än väntat, dansken bakom disken visade sig bättre på engelska än vad många av hans landsmän är, och han kunde relativt smärtfritt guida oss till våra platser.



Väl där satte vi upp våra datorer och kopplade upp oss mot det lokala nätverket. Precis på vårt bord fanns det en trevlig liten kartong med gratis minttablettaskar, vilka jag fattade tycke för väldigt snabbt. Av någon mystisk anledning sitter jag just nu med fem av dessa askar i min vänstra ficka, jag har ingen aning om varför.



Eftersom det var ett par timmar kvar till själva turneringen skulle börja nöjde vi oss med att bara ta det lugnt och slösurfa. Efter ett tag tyckte vi ändå att något slags produktiv aktivitet borde utföras, varpå vi sände ut Jacob att ta lite bilder medan jag och Oscar såg efter om det fanns något jobb på sidan att göra.



När vi sedan märkte att klockan närmade sig 18:00, matchstart, började vi gå runt och kolla bland lagen. Det visade sig ganska snabbt att både mibr, som för övrigt är placerade precis bakom oss, och Örebro Madskillz saknades. Vi anade ganska kvickt att förseningar var att vänta. Precis som de flesta av er vet stämde detta precis, otur för oss men tur för ÖMS och mibr.



Istället för att bevaka turneringen bestämde sig Oscar och Jacob för att göra en rundtur på området med videokameran, för att visa er läsare. När de sedan återvände till den ständigt trogne vakten Stefan och skulle ladda in bilderna i kameran visade det sig att en viss asiatbroder (inga namn nämnda) hade glömt att packa ned Firewire-kabeln som behövs för att ladda in video från kameran till datorn.



Oscar och Jacob begav sig iväg på jakt efter en ny Firewire-kabel, medan jag återigen fick den ädla posten som vakthund. Jag satt tålmodigt och väntade på deras återkomst, samtidigt som jag knaprade på mina minttabletter. När de sedan äntligen kommer tillbaka ser jag att ingen av dem har den efterfrågade kablen i handen. De berättar för mig att det inte fanns några sådana kablar, men det gick fint att beställa till morgondagen.



Ingen film alltså, det innebar att Jacob alltså fick ännu mer fritid (läs slötid) att spela DotA på. När han startade sitt WarCraft för att "äga massor av n00bs" märkte han till sin förskräckelse att han inte hade den patch som behövdes för att spela på Internet. Jag och Oscar skrattade ondskefullt vilket drog till sig mördarblicken á la Jacob.





När den försenade turneringen väl drog igång fick vi fullt upp, ja, i alla fall jag och Oscar. Jacob kunde strosa runt lite och ta bilder här och där, samtidigt som han samtalade med sina "kontakter" som han tydligen hade mött på något av hans trettioelva olika evenemang som han varit på.



Tack vare förseningarna fick administratörerna det ganska (notera underdriften för att upphöja vårt eget arbete) stressigt vilket resulterade i att de prioriterade turneringen framför resultatrapportering på sidan. Detta gjorde att det blev ett himlans springande bara för att få reda på resultaten från de få svenskmatcherna. Gissa vem det var som fick ränna runt bland bordsraderna och jaga kommentarer och resultat från spelare, coacher och managers? Ja, just det, leg. reseledare och fil. kand. slav Stefan – alltså jag.



Förseningarna bidrog även till att vi blev senare än vad vi hade tänkt oss (när vi kom det sade lulle att 22:00 var en lagom tid att dra sig hemåt vid). När vi sedan hade insamlat resultaten från svenskmatcherna i den tredje omgången och avslutat intervjun med moon från Alternate aTTaX bestämde vi oss att packa ihop och gitta (som man säger på Oscars ghettospråk). Synd bara att klockan då hade passerat 02:00. Det enda positiva just då var väl skadeglädjen i att Jacob märkte att han bara fumlat till det med sitt WarCraft 3, och inte alls behövde ladda ned någon uppdatering utan hade kunnat spela DotA hela kvällen.



När vi sedan skulle gå hem fick vi en väldigt uppskattad repris av gårdagen, med lätt bantade väskor. Regnet var än värre än föregående kväll och vattenpölarna således ännu större. Självklart var det vår mästare av bitterhet, Jacob (inget hån eller personangrepp, han har erkänt det själv!), som skulle trampa i den största av dem. Oundvikligen blev han ännu bittrare, och det späddes på ytterligare när vi såg hur nära och bra vi kunde ha bott om våra researrangörer hade haft lite mer skills.



Vägen hem var lång och kantad av diverse mörka och bittra konversationer. Mina hosattacker kom tätare och kraftigare än tidigare, troligtvis som en följd av regnet. Det till trots var jag den som skrattade mest och högst under hemvägen, den sista biten innan hotellet var jag antagligen helt olidlig om man ska lita på mina två medresenärer.



När vi väl kom in på vårt hotellrum däckade både Oscar och Jacob ganska direkt i sina sängar, långsamt vaggandes till sängs av de ljuva tonerna från "Rocksteady Love" med Victoria Silverstedt, som vi hittade gömd långt inne på en av asiatbrödernas datorer. När vi bad dem om en kommentar angående detta under gårdagen skyllde Tomas ifrån sig på Filip och denne försvarade sig desperat med "jag la bara in något!" Hur trovärdigt det låter, det ser ni ju själva.



Nu sitter jag alltså här, klockan 04:24, och skriver klart det sista i dagboken för den andra dagen. Efter denna hårda arbetsdag tycker jag faktiskt, även fast jag har "slav" stämplat i pannan, att jag har gjort mig förtjänt av knappt tre timmars sömn. Upp klockan 07:00 imorgon bitti för ytterligare en underbar dag i Danmark!

Oscar: Jag vet inte hur många människor där ute som upplevt en sur och morgontrött Lulle. Jag vet att jag inför detta aldrig hade upplevt något liknande, och jag vill sannerligen inte uppleva det igen.



Lulle hade under nattens vandring hem förklarat för oss att han behöver åtta timmars sömn. Åtta timmar fanns dock inte med i vår ekvation då vi kom hem fyra och skulle kliva upp sju. Lulle sur.



Hans surhet under hemkomsten var hemsk; den vi fick uppleva vid uppvaknandet var ohygglig. Eftersom jag är allsmäktig, fetsnygg och morgonpigg var det på min lott att väcka sällskapet. Uppgiften må låta enkel, men då Knegarn snarkar högre än jag möjligen kan skrika och lulle blir mordisk vid beröring var detta en svensk version av mission impossible.



Manlig som jag är lät jag mig dock inte avskräckas. Grabbarna skulle upp, om det så skulle kosta mitt liv. Eller möjligen något revben. Min taktik var enkel: peta på knegarn, skrika åt lulle – springa fort som tusan. Planen gick i lås och knegarn som var ovanligt lugn och sansad tittade på mig med stora ögon och mumlade något. Lulle dolde sin växande ilska och verkade nästan acceptera att vi var tvungna att kliva upp.



Men han var inte lugn.

Han accepterade inte.



Som straff för mitt hemska uppförande fick jag utstå tjugo svordomar, sju hot om tvångskastrering samt oräkneliga mördarblickar. Lulle gav dock med sig till slut. Esportjournalister måste kliva upp, även trötta esportjournalister.



Efter frukosten började vi äntligen gå mot SHG Open-lokalen. Vår resa hade hittills präglats av skitdåliga vägval, men denna gång skulle vi gå rätt. Vi skulle göra mer än så – vi skulle hitta en genväg som tog oss rätt på en gång. Jag var självklart skeptisk, genväg är ju oftast senväg. Eftersom redaktionens mästernavigatör (samot) befann sig på hemmaplan var det på knegarns ansvar att leda oss rätt. Vi skulle till Fredericia Messecenter. Vi hamnde på en enorm lerklump. Lulles bistra ansikte antog en form som torde vara fysiskt omöjligt att få till. Resan från lerklumpen till SHG Open var så kantad med svordomar och annat hädiskt beteende från Lulle att det vore moraliskt oriktigt att återge den.



Väl framme hade vi alla blivit påtagligt trötta på den danska naturen. I norrland har vi skog, i Stockholm är det betong, i Göteborg luktar folk fisk – i Danmark är allt lerigt. Lyckligtvis skulle det inte bli särskilt mycket natur de närmsta timmarna. Tyvärr hade leran letat sig in i vårt internet. Efter timmar av slösurf och ständiga nedkopplingar var vi väldigt ledsna. Mitt i allt satt lulle och svor ohämmat för sig själv.



Till vår glädje höjdes östrogenhalten några pinnar när tjejlagsspelare, booth babes och läskförsäljare samtidigt gick runt på spelarområdet. lulle blev givetvis sur eftersom han ansåg dem vara distraktionsmoment. Själv gladdes jag åt att få höra något annat än "LOL [dansk fras] LOL!"



Efter dagens slut gick vi hem. En muttrande lulle bestämde sig för att sätta respekt i mig, varpå han utförligt förklarade att jag på många punkter liknade något väldigt okristligt. Jag försökte värja hans attack med ett leende, men det sporrade honom bara och hans beskrivningar blev än mer fantasifulla. Sen svor han över att jag tagit hans tid i anspråk.



lulle blev förresten väldigt sjuk under dagen. Tänk på det nästa gång ni är sura.

Jacob: Dagen började med att jag vaknade mitt i natten och ser Knegarn röra på sig. Jag trodde han gick i sömnen, så var inte fallet och jag somnade om. När jag vaknade igen tyckte jag det var väldigt ljust för att vara tidig morgon. Det var inte tidig morgon. Klockan var nio och vi skulle vara på SHG, som är en timmes väg från vårt hotell, klockan tio.



Hur som helst försökte jag väcka mina kompanjoner med ringsignalen på min mobil. Det funkade föga bra, men de gick upp i alla fall. Frukosten var fåordig då jag kände mig ännu sjukare och lusten att prata om något annat än hur jag mådde inte intresserade mig. Jag orkade knappt terrorisera Oscar och Stefan. Glömde jag säga att jag fått blåsor på fötterna på grund av den långa vägen till mässhallen?



Hur som helst gick vi till hotellet i rask takt och hittade en genväg som för en gångs skull faktiskt var en genväg. Vi kom ungefär 20 minuter för sent, vilket enligt mig var en imponerande save eftersom vi inte missade något.





Funderingarna på att smita iväg till hotellsängen lockade hela dagen allt eftersom mitt halsont och troligtvis feber blev värre och värre. Jag brukar aldrig bli sjuk annars, så när jag väl blir sjuk så vill jag verkligen ha en sympati jag behöver. Efter gårdagens glåpord mot mina två respartners kändes deras sympati föga trolig. Samtidigt som Stefan och Oscar tittade och skrev om matcher gick jag ut på en jakt efter lite bra bilder.



Efter mycket tjat i crewkanalen, mest från Rush sida, gick jag bort mot det nya spelområdet med filmkameran. Jag själv ansåg att det var helt omöjligt att filma, vilket det också var. Men som tur för er tittare, mindre tur för mig som var trött och sjuk, kommer det fram en vänlig herre och säger att jag får gå in och filma om jag vill. Vilket jag självklart gjorde. Även fast jag hade både halsont och troligtvis feber. Oscar och Knegarn satt fortfarande och pillade med sina nyheter och matchreferat.



När allt var det skönt att allt det var det. Jag längtade till hotellrumssängen och Oscar var på promenadväder. Det blev ett stopp på McDonalds där vi införskaffade oss lunch och lyckades ruinera en trevlig familjelunch för familjen på bordet bredvid oss genom vårt något… öhm.. fula språk.



Efter McDonalds kom det vanliga klagandet på att jag var bitter. Det hela ledde till att jag bestämde mig själv att sluta kalla mina respartners för elaka saker. Något som jag så här halv 12 på natten fortfarande inte brutit. Imponerande, tyst och jävligt tråkigt. Jag frågade inte ens Oscar om de verkligen hade begravningsplatser i Kramfors eller om liken återanvändes till scooterbensin och mat till renarna när han tvingade in oss på en omväg genom just en kyrkogård.



Efter vad som kändes som en evighet kom vi tillslut fram till hotellet där jag direkt hoppade ner under täcket, där jag spenderat resten av min dag, och försökte sova. Samtidigt som Oscar kollade på hockeyn och somnade lite senare. Stefan vet jag inte vad han gjorde faktiskt.



Dagen avslutades med lite filmredigering, slösurfande och Victoria Silversteds kanonlåt ”Rocksteady Love”.



Nu ska jag sova innan mitt huvud får för sig att explodera. Troligtvis är det här det sista ni läser i dagboken, så länge det inte händer något spännande när vi åker hem från Danmark imorgon. För att summera ihop det hela så bör man inte underskatta mina åtta timmars sömn. Annars var det ett trevligt event förutom att jag lyckades bli sjuk och det var en liten promenad mellan hotellet och mässhallen.



För övrigt vill Knegarn hälsa att Tomas (samot) ”är en oskillad researrangör”. Det är inte lätt att vara tacksam när man bor i fjollträsk.