När jag och André (rich) sitter på Arlanda och äter pratar vi om hur pinsamt det är när de ropar ut ens namn i högtalarna. Vi skrattar åt det, fortsätter att äta och byter samtalsämne. Vad hör vi bara en liten stund senare om inte en efterlysning av Per Sjölin och André Åkerblom. Shit! I halvpanik skyndar vi oss så gott det går genom hela terminal 5 och bordar planet med ordet skam lysandes i våra pannor. Innan hade vi hunnit få oss en utskällning av gatepersonalen. Väl på planet andas vi ändå ut. Vi hann med och var nu på väg. Litet visste vi att detta bara var början.
Resan till Paris gick via München och precis när vi landat fick vi höra att det stod minibussar och väntade på oss som skulle vidare. Vi åkte raskt över flygplatsen och nästan direkt efter att vi klivit på planet var det dags att taxa ut. Bredvid oss på planet dessutom ProGaming.TD, en sådan där liten rolig detalj. Det kändes ändå rätt bra och vi såg fram emot att komma till Paris och vårt hotell för att köra järnet under fredagen. Efter att ha landat på Charles de Gaulle-flygplatsen sökte vi oss till väskmottagningen och väntade. Oron som slår en när man ser att det endast är ett fåtal väskor kvar som rullar övergår sedan i panik, bara två väskor rullar på banden och det står att alla väskor har kommit.
Vi var däremot inte ensamma. Förutom vi och hela ProGaming.TD var det även ett antal till resenärer som saknade sina väskor. Undertiden som André fyllde i ett formulär för att vi skulle kunna få tillbaka väskorna fick vi varsin necessär med nödvändigheter. Den innehöll:
Redan i förväg var det bestämt att vi skulle ta taxi till vårt hotell från flygplatsen. Det visade sig däremot att taxin inte tog kort. Ingen fara tyckte chauffören, han skulle skjutsa oss till en uttagsautomat först. Det glömde han. Utanför hotellet påminde vi honom att vi inte hade kontanter och det blev en extra tur för att fixa det hela.
Det fyrstjärniga hotellet, Novotel Paris Tour Eiffel, utlovade på sin webbsida höghastighets-wifi på rummen och det kändes riktigt bra. När vi checkar in får vi däremot veta att de inte har det än, utan ska skaffa det. Alternativen var wifi i lobbyn eller internet med ethernetkabel på rummet. Ja dessutom gick det ju faktiskt surfa på TV:n. När jag hade kopplat in min dator på rummet visade det sig sedan att jag fick tillgång till en uppkomling på 256Kbit/s, begränsat till två timmar. Varför blev vi ens förvånade? Nåväl. Vi överlevde natten och det lät som att vi skulle få våra väskor tidigt under fredagen. Rättare sagt så lät det så på de som jobbade för Lufthansa. När vi kom till hotellet och checkade in sade receptionisten att vi hade tur om det gick så fort. Så tur skulle det senare visa sig att vi inte hade.
Eftersom att en del väsentlig teknik var borta tillsammans med våra väskor och jag var utan nödvändiga mediciner, hade vi ingen möjlighet att genomföra våra planer för första tävlingsdagen. Vi tog oss däremot ut till Paris Expo, om än Andrés fötter drunknade på vägen i och med det ihärdiga regn som sköljde över oss på vår 3km långa promenad. Själv var jag inte heller så torr, men jag hade i alla fall inte skor som tog in vatten likt Titanic. Inne på pressområdet för ESWC var det full rulle och mycket folk. Vi hittade oss två platser och tänkte sätta igång, alla andra verkade däremot köra med internet via kabel. André gick och pratade med någon presskille som då berättade att det fanns ett wifi men det dög nog bara till att skriva texter. Nej, det dög inte ens till det. Det gick inte använda det alls. Kablar tillhandahöll de inte heller och trots Andrés jakt genom mässområdet hittade han inte en enda butik som sålde TP-kablar. För att besöket inte skulle vara förgäves skulle vi ordna lite foton, men konstiga rutiner för huruvida vi fick vara inne i spelområdet samt låg batternivå i kameran satte stopp även för detta. Bitterheten och ångesten över att inte kunna leverera nådde nu en "all time high".
Vi beslöt oss för att återvända till hotellet för att i alla fall kunna sitta i lobbyn och skriva. När vi kommer tillbaka frågar jag efter våra väskor men de hade inte kommit. En halvtimme senare ringer telefonen på vårt rum, väskorna hade kommit. Äntligen! Om än de har haft sönder min resväska har vi nu i alla fall tillgång till alla våra grejor, inte minst rena kläder.
Allt detta skedde trots att jag avvärjde en katastrof innan vi ens hade lämnat Upplands Väsby, när André hade glömt passet om jag inte påminde honom. Nu hoppas vi att motgångarna ska kliva åt sidan och göra plats för framgångar. För är det något vi är så är det ledsna, för att vi inte har kunnat göra det vi kom hit för att göra.
♦♦♦
Resan till Paris gick via München och precis när vi landat fick vi höra att det stod minibussar och väntade på oss som skulle vidare. Vi åkte raskt över flygplatsen och nästan direkt efter att vi klivit på planet var det dags att taxa ut. Bredvid oss på planet dessutom ProGaming.TD, en sådan där liten rolig detalj. Det kändes ändå rätt bra och vi såg fram emot att komma till Paris och vårt hotell för att köra järnet under fredagen. Efter att ha landat på Charles de Gaulle-flygplatsen sökte vi oss till väskmottagningen och väntade. Oron som slår en när man ser att det endast är ett fåtal väskor kvar som rullar övergår sedan i panik, bara två väskor rullar på banden och det står att alla väskor har kommit.
Vi var däremot inte ensamma. Förutom vi och hela ProGaming.TD var det även ett antal till resenärer som saknade sina väskor. Undertiden som André fyllde i ett formulär för att vi skulle kunna få tillbaka väskorna fick vi varsin necessär med nödvändigheter. Den innehöll:
- En liten tandborste.
- En liten tub tandkräm.
- En deo rollon, modell pygmé.
- En hopfällbar hårsborste med inbyggd spegel.
- Ett litet kuvert med tvättmedel för att användas i handfat.
- En förpackning med några bomullstops.
- En liten förpackning shampo.
- En engångshyvel.
- En förpackning med rakgel.
- En tshirt i storlek XXL, modell supertunn och därav genomskinlig.
♦♦♦
Redan i förväg var det bestämt att vi skulle ta taxi till vårt hotell från flygplatsen. Det visade sig däremot att taxin inte tog kort. Ingen fara tyckte chauffören, han skulle skjutsa oss till en uttagsautomat först. Det glömde han. Utanför hotellet påminde vi honom att vi inte hade kontanter och det blev en extra tur för att fixa det hela.
Det fyrstjärniga hotellet, Novotel Paris Tour Eiffel, utlovade på sin webbsida höghastighets-wifi på rummen och det kändes riktigt bra. När vi checkar in får vi däremot veta att de inte har det än, utan ska skaffa det. Alternativen var wifi i lobbyn eller internet med ethernetkabel på rummet. Ja dessutom gick det ju faktiskt surfa på TV:n. När jag hade kopplat in min dator på rummet visade det sig sedan att jag fick tillgång till en uppkomling på 256Kbit/s, begränsat till två timmar. Varför blev vi ens förvånade? Nåväl. Vi överlevde natten och det lät som att vi skulle få våra väskor tidigt under fredagen. Rättare sagt så lät det så på de som jobbade för Lufthansa. När vi kom till hotellet och checkade in sade receptionisten att vi hade tur om det gick så fort. Så tur skulle det senare visa sig att vi inte hade.
♦♦♦
Eftersom att en del väsentlig teknik var borta tillsammans med våra väskor och jag var utan nödvändiga mediciner, hade vi ingen möjlighet att genomföra våra planer för första tävlingsdagen. Vi tog oss däremot ut till Paris Expo, om än Andrés fötter drunknade på vägen i och med det ihärdiga regn som sköljde över oss på vår 3km långa promenad. Själv var jag inte heller så torr, men jag hade i alla fall inte skor som tog in vatten likt Titanic. Inne på pressområdet för ESWC var det full rulle och mycket folk. Vi hittade oss två platser och tänkte sätta igång, alla andra verkade däremot köra med internet via kabel. André gick och pratade med någon presskille som då berättade att det fanns ett wifi men det dög nog bara till att skriva texter. Nej, det dög inte ens till det. Det gick inte använda det alls. Kablar tillhandahöll de inte heller och trots Andrés jakt genom mässområdet hittade han inte en enda butik som sålde TP-kablar. För att besöket inte skulle vara förgäves skulle vi ordna lite foton, men konstiga rutiner för huruvida vi fick vara inne i spelområdet samt låg batternivå i kameran satte stopp även för detta. Bitterheten och ångesten över att inte kunna leverera nådde nu en "all time high".
Vi beslöt oss för att återvända till hotellet för att i alla fall kunna sitta i lobbyn och skriva. När vi kommer tillbaka frågar jag efter våra väskor men de hade inte kommit. En halvtimme senare ringer telefonen på vårt rum, väskorna hade kommit. Äntligen! Om än de har haft sönder min resväska har vi nu i alla fall tillgång till alla våra grejor, inte minst rena kläder.
♦♦♦
Allt detta skedde trots att jag avvärjde en katastrof innan vi ens hade lämnat Upplands Väsby, när André hade glömt passet om jag inte påminde honom. Nu hoppas vi att motgångarna ska kliva åt sidan och göra plats för framgångar. För är det något vi är så är det ledsna, för att vi inte har kunnat göra det vi kom hit för att göra.
