Ända sedan jag skapade mitt League of Legends-konto under våren 2013 har jag varit frälst och spelat i 3119 timmar vilket motsvarar cirka 130 dagar av mitt liv. Det är verkligen ett fantastiskt spel på många sätt och vis och det har skänkt och skänker mig fortfarande mycket glädje, motivation och skratt mellan tårarna baserade på provokation och frustration som ibland kan titta fram under tiden.

Inte samma sak längre

Jag har även spenderat många timmar på att titta och följa proffsen under LCS och Riots andra evenemang vilket även det har varit enormt underhållande. Men jag har tappat känslorna. Jag är liksom inte riktigt kär längre. Jag älskar spelet och att spela det men att följa LCS eller proffsen är inte samma sak längre. Detta skriver jag trots allt mitt under ett pågående LCS-slutspel.

Vi har en liga. Två gånger om året á nio veckor är det dags att sitta klistrad framför sändningen samma tid varje torsdag och fredag eller lördag och söndag om man vill följa den nordamerikanska upplagan också. Mellan de två ligorna är det Mid Season Invitational då vi visserligen får se lite nya ansikten i form av koreanska och kinesiska lag. Till hösten det är det dags för Worlds efter att sommarupplagan av ligan är klar. Sist men inte minst har vi All-Star-eventet som avslutar året med lite roliga gamemodes och andra ploj-matcher. Har man tur sticker IEM in en LoL-turnering i samband med någon av deras turneringsstopp. Samma ansikten varje gång, samma upplägg och sänding. Det känns som att resultaten tappar sin betydelse på något sätt.

Jag har spelat CS:GO i ungefär sex timmar. Mot bottar. Det är en ganska stor skillnad om man jämför med antalet timmar jag suttit framför datorn och spelat League of Legends. Men i CS:GO-scenen däremot händer det grejer. I snitt är det minst en turnering i månaden som är riktigt intressant. Som grädde på moset har vi minst tre stora majors att titta på om året. Det är skräll efter skräll när det kommer till resultat; Virtus.pro vinner Eleague. Cluj-Napoca-vinnarna EnVyUs börjar totalfloppa helt plötsligt, ett kinesiskt lag i form av TyLoo kommer in och visar upp sig på DreamHack Masters och ett brasilianskt lag i form av nuvarande SK-linan stampar in i scenen och skapar en ny era av CS. Inte fan händer det i LCS på en sån kort period.

Min kära kollega Joakim gav mig ett bra exempel när vi satt och diskuterade ämnet. Svenska Godsent med Marcus "pronax" Wallsten i spetsen kom och satte sig på kartan rejält under DreamHack Masters tidigare i år genom att ta sig till semifinal där man till och med lyckades vinna en karta mot NiP. Hade det varit i League of Legends hade det tagit minst 12 månader att ens skapa sig ett namn och synas då man först måste etablera sig i Challenger Series. Det är sådant som gör att känslan av utvecklingen inom LoL-scenen stannat vid.




Jag tror att det gör otroligt mycket att det är olika arrangörer vid varje stor CS:GO-turnering. Det gör framförallt att man minns dem bättre och tar in turneringen och det man tittar och tittat på, på ett helt annat sätt. Det blir nytt och unikt innehåll varje gång. MLG gör på sitt sätt, ESL på sitt och DreamHack på ett annat. I LCS och Riots andra tidigare nämnda turneringar vet vi vad vi kan förvänta oss. Varje gång.

Nej. Jag är trött på Sjokz och gänget. Trött på samma jäkla upplägg varje vecka. Trött på känna att det inte ens är roligt att skriva och följa esporten i spelet jag älskar mest - fastän jag borde. Jag sitter här, efter en riktigt rolig dag fylld av League of Legends-spelande men mitt hjärta bultar och cravear att få åka och täcka CS:GO. Prata med proffs, andas in atmosfären och känna den där känslan när man ser ett lag som krigat sig igenom en turnering helt plötsligt stå där på scenen som är täckt med konfetti. Kanske för första gången till och med.

Jag är ledsen LCS, jag har verkligen tappat känslor för dig. Jag har känslor för en annan nu. Den dagen du börjar släppa dina dåliga vanor och vågar testa på något nytt finns jag där förhoppningsvis. Under tiden får CS:GO äran att underhålla mig.