Hej Fragbite...Jag vet inte varför jag skapar denna tråd, varför jag ens försöker men jag har kommit till en punkt i livet där jag t.o.m vänder mig till fragbite för hjälp. Jag har tidigare varit en en gamer och alltid spelat mycket TILLS jag fick min flickvän som också blev min fru...och ni alla vet hur det kan vara då...Vi var tillsammans i nästan 6 år (från jag var 20 till i år) och fick våran dotter för 4 år sedan.

2016: mitt livs sämsta år hittils....Allt började förra Januari...Efter en lång och plågsam tid med mycket gråtande och mycket mörker gick min far bort i cancer...Man trodde man skulle kunna förbereda sig på en sådan tragedi och intala sig själv att man är redo att möta döden.....glöm det, det funkar aldrg.. Det är en otroligt jobbig känsla, och än idag kan jag inte förstå att det hände. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Denna tragedi var inte bara något som skulle blåsa förbi utan det ruinerade mig helt, då jag stängt ut min far från mitt liv efter att han gift om sig när jag var 12...Låter som många gått igenom det men detta var annorlunda...jag ångrade att jag aldrig lyckades lära känna min far på riktigt under min tid som tonåring och vuxen...vilket var bland det jobbigaste. Varför tänkte jag...varför i helvete gjorde jag så....Denna tragedi fick mig att bli ganska introvert och jag klarade knappt av vardagen. Jag hade min fru och min dotter att se efter men det var väldigt tufft...väldigt svårt att ge kärlek när jag var ett vrak inombords.

Jag hade en vän...en vän som jag hade varit kompis med sen vi gick på grundskolan som fanns där och stöttade mig och försökte få mig att komma på fötter igen. Han var ofta hemma hos mig, umgicks med min dotter, fanns där på helgerna och han sa att han gjorde allt för att det skulle bli bra igen. Han blev som en familjemedlem hos oss och han satt ofta och prata med min fru om allt möjligt medan jag kunde vara tillbakadragen och fastna i andra tankar.
Jag kunde inte sova om nätterna utan var vaken sent in på natten i princip varje dag....och jag jobbade som truckförare samtidigt som jag studerade på distans...Jag fick ta paus från plugget eftersom det inte var genomförbart under denna tid. Jag började 7 varje morgon och sov 2 timmar om nätterna...Det var inte hållbart till sist så jag fick sparken för jag försov mig rätt ofta. Mitt liv gick bara neråt och jag såg inte mkt glädje i livet. Jag kämpade för att hålla masken för min dotter men min fru såg igenom den. Jag tänkte att hon skulle förstå men med tiden tyckte hon väl situationen var ohållbar. Jag började istället jobba som truckförare på nattetid för det var det bästa för mig då.

En dag i Juni kom jag hem efter ett långt nattpass och min fru satt vid matbordet och sa att hon behövde prata med mig. Hon berättade att hon bestämt sig för att vi skulle ta en paus från varandra och att det bästa var om jag flyttade ut från våran lägenhet. Jag fick mig en wakeupp call och sa allt för att rädda det men hon var bestämd på att det var paus som gällde...Jag fattade ingenting och tänkte att hon förstod att tiderna var jobbiga som det redan var och att hon inte kunde mena allvar. Vad jag inte visste och fick reda på av en vän var att min vän och min dåvarande fru hade funnit varandra och all den stöttning jag fick av min "vän" var bara för att han ville komma åt min fru.....Jag blev helt knäckt och hade ingenstans att ta vägen. Mina syskon bodde då inte i Sverige och dessutom pratade vi inte speciellt mycket, så jag fick flytta in hos mossan ett tag. i Augusti var jag nära på att ta den enkla vägen ut och kände att jag inte hade mycket kvar att leva för....det som räddade mig var min fina dotter och tanken på att hon ska behöva växa upp utan pappa...Jag kunde inte jobba längre för jag blev deprimerad, jag hade inte min fru, jag hade inte min far, jag hade ingen lägenhet och jag började med lite droger.....Jag sitter och skriver detta för att jag vill att alla som läser detta ska uppskatta varje dag, varje minut, varje sekund av sitt liv och inte ge upp. Jag har gått terapi nu i några månader och fått lära mig en hel del och lärt mig att tänka att allt löser sig. Jag har varit ren nu i 1,5 månad (tack gode gud) och börjat jobba igen. Nu finns det ingen väg neråt utan jag nådde längst ner och den enda vägen vägen är upp nu. Varför jag skriver denna text är också för att jag sitter urfattig i min mossas lägenhet med 54 kronor tills Januari månads lön som kommer och jag har inte träffat min dotter på julen då hon varit utomlands med sin mamma och...ja....Dom kommer hem den 29 Decmeber och tanken är att jag ska träffa min dotter och ge henne en julklapp....Den största sorgen är nu att hennes pappa inte kommer kunna ge henne den dockan hon önskat sig och dom leksakerna hon velat ha..Det tär på mig och jag vågar inte berätta för mina vänner/familj att jag inte har några pengar att köpa något till henne....Vill inte visa det för nån.

Ta hand om er och var rädda om varandra.

<3 <3 <3 till folket.