Jag anser att det inte går att sträva efter permanent tillstånd av "lycka", hur skulle det gå till? Ens emotionella läge går ju uppåt och neråt hela tiden, ibland känner man sig euforisk (alltså lycklig) och ibland kan man känna sig vid botten av avgrunden, sen så kan man känna helt neutralt, varken bra eller dåligt. Alltså ens emotionella liv går i cykler.

Så varför vill människor uppnå något abstrakt som lycka? Man fördärvar ju bara sig själv genom att hela tiden försöka uppnå detta tillstånd. Det är som att förneka ens mänskliga natur.

Är det någon slags socio-kulturell norm att sträva efter den ultimata lyckan i ens liv?

Jag tror inte att människan kan känna detta. För vi människor vänjer oss vid våra livssituationer, jag tror att lyckan man känner av att uppnå ett visst mål bara är tillfällig men som sedan planar ut till det "normala".

Hur tänker ni om den saken?

Jag anser att den lyckan man strävar efter är egentligen ett mål man har för ett stabilt och bra emotionellt välbefinnande, att man kanske känner sig fullkomlig.