Antar att du är bekant med tanken "din röd kanske är min blå".

Varför skulle synen vara speciell egentligen? Alla människor är ju unika med sina biologiska konstruktioner, vilket innebär att trumhinnans storlek varierar från människa till människa. När ljud tas emot så vibrerar då denna utav helvete och de små öronben som vilar mot den (hammaren, städet och stigbygeln) förstärker vibrationerna och omvandlar dom till rörelser.

Dessa rörelser kan väl omöjligt vara exakt likadana hos varje individ?

Om vi fortsätter så får rörelserna tryckvågor att gå till cochlea, det vätskefyllda innerörat. När vätskan rör sig stimuleras de små håren i cochlea.

Återigen måste det väl finnas en skillnad på stimulansen här?

Dessa mikroskopiska hårceller producerar alltså elektriska impulser som via hörselnerven förs till hjärnans hörselcentrum.

Med detta menar jag självklart inte att mitt A skulle vara ett B för dig, det skulle vara lika korkat som hare krishnas trådar.

Men kanske en tonändring? Detta kanske skulle förklara varför vissa är mer känsliga mot att trycka och dra sin gaffel på tallriken än andra?

Ponera att hela processen jag nämnde är någorlunda exakt, med en subtil felmarginal kanske för att göra det trovärdigt. Borde inte hjärnan åtminstone ta emot och förstå informationen på sitt eget unika sätt som den unika hjärna du besitter? Om jag säger hej så förstår vi båda vad jag säger. Men det ljudet som din hjärna har fångat upp kanske inte överensstämmer med mitt ljud.

Fokuserade endast på hörseln nu, men tänker att alla sinnen och även känslor borde vara unika. Ursäkta om det blev rörigt, är lite trött, men hoppas att du förstår.
Vad tror du?