Carl hade varit kungens rådgivare i över trettio år. Han var en väl beryktad adelsman med ett av de finare familjeträden.
Han hade gjort grovjobbet när kungens armé för två år sedan besegrat vildarna från öst trots deras mycket duktiga bågskyttar. Men det var inget han pratade om.

För Carl var en man av disciplin, intellekt och pliktära. Ett fläckritt utseende och den vackraste kvinnan i staden fick honom att avnjuta sitt jordeliv.

Men inte alla tyckte lika väl om Carl, trots att han var hyllad i huvudstaden fanns där konspirationer bland adeln. En grupp högt aktade män hade uppfattningen att Carl allt för ofta sågs inuti Kungens kontor, som var ett rum av sekretess. Där skulle information endast för kungen hållas hemlig. Inte ens en kunglig rådgivare skulle ha tillträde.

Carl förnekade dels att han besökt rummet särskilt ofta, och när, endast för nödvändiga dokument. Kungen trodde på Carl. Med trettio år av visa ord såg kungen möjligen en aning upp till Carl. De var goda vänner naturligtvis. Därav ingen vidare undersökning på Carl.
I alla fall inte på kungens beordran.

Truls, en av prästerna som utbildats under kriget för att uppmuntra Kungens armé under 2 år tidigare, hade nu tagit sig ända upp till en rojal tjänst i slottet. Han var en del av den grupp som konspirerade mot Carl. En dag passerade Truls kungens kontor och hörde att det var någon i rummet. Han stannade och lyssnade, han visste ju att Kungen jagade hjort på fälten. Sakta öppnade Truls dörren till kontoret.
Där stod han.
Carl hade byxorna vid anklarna och runkade sin kuk i kungens fåtölj. Fy fan vilken kuk du har Calle, sa Truls och klappade händerna.