1
Deprimerad flickvänn
Postat av Stopa den 21 Augusti 2017, 12:13
9 kommentarer · 1 222 träffar
Hej!
Nu vill jag tips och råd från dem som kanske är eller varit i samma situation som jag är i nu. Inga dumma eller nerkränkande kommentarer för det orkar jag inte med.
Jag träffade en tjej för drygt mer ett halv år sedan, det sa lixom pang direkt. Vi träffades nästan varannan dag och vi blev stört kära i varandra. Medans vi träffades berättade hon att hon har/är i depression, drygt 1 år tillbaka. Men jag såg inget bekymmer i det. Sen för 2 månader sen fick hon tag i en lägenhet, och nu bor vi i stort sett med varandra. Vi köpte grejjer till lägenheten och allt va skit bra, hon berättade hur mycket hon älskar mig och hur mycket jag betyder för henne ( hon är 3 år äldre än mig ) och hon trodde aldrig att hon skulle falla för en som va yngre än henne. Sen för någon vecka sedan blev hon låg som man blir ibland när man är i depression, och hon hade fått räkningar och allt kom på en gång, så kontot blev nästan tomt. Det var då det började och i helgen kraschade hon helt. Hon blev förstörd låste in sig på toa och grinade allt hon orkade. Hon sa till mig att hon ville vara själv ett tag, så jag åkte iväg och låg över hos mina föräldrar, för jag gjorde det för att hon ville det.
Men nu börjar hjärnan leka hej vilt med henne, hon tycker att 3 år är för mycket mellan oss ( och det va absolut inget problem sa hon när vi träffades) hon vet inte vad hon känner, inga känslor, iskall! Hon har medecin men tar dem inte! Hon ska vel börja igen med dem.
Men jag är så jävla rädd att detta tar slut nu, asså vi har det skit bra, det vet både hon och jag! Jag hjälper henne med ekonomin så gott jag kan, jag tar reda på hemmet för att hon inte orkar!Men jämt nu ä allt svart! Och jag får inget tillbaka, och jag vet att dem inte orkar det jämt när dem sådär! För några dagar sen pratade hon om barn och förlovning lixom. Hon vill helst inte prata med mig heller, jag går in till henne och frågar hur det går med henne och säger att jag finns om det är något. Hon har knasig bakgrund (pappa som har stuckit, ex som har varit otrogna) och jag som aldrig skulle vara otrogen, Aldrig! Och det känns som hon tycker allt är för bra helt plöstligt så hon inte litar på sig själv? Och nej jag vill inte sticka, inte jämt nu! Jag vill kämpa! Båda är i 20 års åldern.
Nu vill jag tips och råd från dem som kanske är eller varit i samma situation som jag är i nu. Inga dumma eller nerkränkande kommentarer för det orkar jag inte med.
Jag träffade en tjej för drygt mer ett halv år sedan, det sa lixom pang direkt. Vi träffades nästan varannan dag och vi blev stört kära i varandra. Medans vi träffades berättade hon att hon har/är i depression, drygt 1 år tillbaka. Men jag såg inget bekymmer i det. Sen för 2 månader sen fick hon tag i en lägenhet, och nu bor vi i stort sett med varandra. Vi köpte grejjer till lägenheten och allt va skit bra, hon berättade hur mycket hon älskar mig och hur mycket jag betyder för henne ( hon är 3 år äldre än mig ) och hon trodde aldrig att hon skulle falla för en som va yngre än henne. Sen för någon vecka sedan blev hon låg som man blir ibland när man är i depression, och hon hade fått räkningar och allt kom på en gång, så kontot blev nästan tomt. Det var då det började och i helgen kraschade hon helt. Hon blev förstörd låste in sig på toa och grinade allt hon orkade. Hon sa till mig att hon ville vara själv ett tag, så jag åkte iväg och låg över hos mina föräldrar, för jag gjorde det för att hon ville det.
Men nu börjar hjärnan leka hej vilt med henne, hon tycker att 3 år är för mycket mellan oss ( och det va absolut inget problem sa hon när vi träffades) hon vet inte vad hon känner, inga känslor, iskall! Hon har medecin men tar dem inte! Hon ska vel börja igen med dem.
Men jag är så jävla rädd att detta tar slut nu, asså vi har det skit bra, det vet både hon och jag! Jag hjälper henne med ekonomin så gott jag kan, jag tar reda på hemmet för att hon inte orkar!Men jämt nu ä allt svart! Och jag får inget tillbaka, och jag vet att dem inte orkar det jämt när dem sådär! För några dagar sen pratade hon om barn och förlovning lixom. Hon vill helst inte prata med mig heller, jag går in till henne och frågar hur det går med henne och säger att jag finns om det är något. Hon har knasig bakgrund (pappa som har stuckit, ex som har varit otrogna) och jag som aldrig skulle vara otrogen, Aldrig! Och det känns som hon tycker allt är för bra helt plöstligt så hon inte litar på sig själv? Och nej jag vill inte sticka, inte jämt nu! Jag vill kämpa! Båda är i 20 års åldern.
