Hejsan 30-slakare!

Jag har ett litet dilemma som jag vill dela med mig av, både för att få lite åsikter från randoms och även för att jag bara vill skriva av mig.
I augusti i år så flyttade jag till Jönköping för att studera. Under våra "nollningsveckor" träffade jag en tjej som jag senare började umgås en hel del med. Vi dejtade några veckor och allt kändes bra. Sen en dag så vaknade jag upp och kände tvivel, tvivlade på mina egna känslor för henne. Då hon verkade ha väldigt mycket starkare känslor så avslutade jag det, för att inte såra henne ännu mer i det långa loppet.
Hon blev såklart ledsen och jag kände på en gång att jag hade gjort ett misstag, men jag sa inget pga att jag bara trodde att jag bara kände så för att hon var just ledsen.

Några veckor har nu gått, tror jag har tänkt på henne varje dag sen dess. Funderar hela tiden på att gå dit med blommor och berätta vilken idiot jag är, att jag ångrar mig och att jag gör vad som helst för att få en chans till. Men det blir liksom aldrig av, så någonstans måste det ju fortfarande finnas något slags tvivel. Varför känner jag såhär? Är det för att jag känner mig ensam? För att jag är rädd att bli sårad? Är jag helt enkelt bara kär i kärleken? Hjälp mig att få upp ögonen fragbite.

Kan tillägga att vi är 22 respektive 24 år gamla. Om någon nu skulle ha något intresse av just det.
Ber om ursäkt för eventuell dålig svenska, är inte riktigt vass i skallen i denna höstdepression.

Med vänliga hälsningar Johan