Jag har sedan min uppväxt ofta relaterat till misantroper, som med förakt i tonen kritiserat samhället och den byråkratiska, kommersiella underhållningsindustrin. Personer som med en nostalgisk ton och en tår i ögat pratat om hur det brukade vara, och varför det gick så fel. Här kommer lite nulägesreflektioner.
Jag lyssnar mest på 60- och 70-tals musik. Jag älskade zombies och vampyrer när jag var tonåring och hatar vad Hollywood nu gör av dem. En av mitt livs största prestationer är fortfarande att ha klarat Punch Out på Nintendo när jag var fem år gammal. Jag har kastat många stenar, men har tillräckligt med självinsikt för att inse att jag också ofta har haft fel. Det här är mina personliga åsikter om spelutvecklingen och vad jag ogillar med riktningen den har tagit, en subjektiv reflektion och blick till framtiden.
Anledningen till den här artikeln var att jag i helgen såg Tasteless och Artosis kommentera World of Tanks från GSL-studion i Seoul, Korea. Något som gav mig en tankeställare kring kommande esport-titlar och den generella fördumningen av spel, något jag upplever som påtaglig.
Jag har varit en aktiv gamer sedan början av 90-talet, och hållit på med esport sedan det var en grej. Under industrins utveckling har jag observerat följande:
Just nu håller jag på mest med StarCraft 2, ett spel som också har fått mycket kritik för att vara lättare än originalet det är baserat på. Anledningen till att jag inte håller med om kritiken riktat mot detta spel genom fans av originalet, är troligen att jag själv inte var ett stort fan av det. Jag tycker att en viss grad av förenkling inte nödvändigtvis behöver vara negativt, och jag tycker att en uppdaterad grafik nästan alltid är positivt.
I fallet med StarCraft anser jag att rallypoints på byggnader, möjligheten att binda sin produktion till hotkeys samt att ha fler än 12 enheter i en ”controlgroup” helt enkelt är konceptuellt vettigt. Att ge mer utrymme till strategi och armékontroll framför monotona, mekaniska uppgifter är i min värld något bra. Även om det gör att spelaren i fråga kan spela med 300 APM (Actions Per Minute) istället för 400, och det tar honom sex månader för att spela på en icke-nybörjar-nivå, istället för tolv.
När jag då fick se mina favoritkommentatorer inom StarCraft 2 förvirrat kommentera ett annat spel, som jag personligen tycker verkar otroligt dumt blev jag lite orolig för esportens framtid. Inte för att den ska dö ut, men snarare för att alla spelgenres sakta kommer att utvecklas för att ackommodera fler spelare som tävlar på en lägre nivå.
Spelindustrin är enorm och omsätter sedan länge mer pengar än Hollywood (Källa). Men trenden inom spelutveckling är att förenkla och fördumma spelen, för att nå ut till en bredare marknad vars intellekt och koncentrationsförmåga bedöms som väldigt, väldigt låg.
Jag älskade Nintendo 8-bit och Sega Mega Drive när jag var liten för att jag fann tillfredställelse i faktumet att jag hade klarat ett spel som mina kompisar inte ens orkade försöka klara.
Jag gick över till esport för att mäta mig med andra gamers som eftersökte perfektion i sitt spel, där faktumet att det fanns folk som var bättre än mig bara gjorde mig desto mer motiverad. Där utmaningen låg i att bemästra inte en, utan en mångfald av aspekter av ett spel, innan man kunde tävla på en högre nivå.
Är mina åsikter vinklade av nostalgi och personliga erfarenheter? I högsta grad. Men även om jag själv inte skulle känna samma njutning av att spela samma gamla WoW nu som jag gjorde då, eller få samma extas av ett ”Deagle-headshot” som jag fick när jag var 14, tänker jag ändå tillbaka på mina tidiga erfarenheter och utmaningen som gjorde dem så minnesvärda.
Jag hoppas att kommande generationer inte kommer att se tillbaka på ett spel som World of Tanks, och med nostalgi i rösten proklamera hur utmanade det en gång var att behöva manövrera tanks på ett slagfällt, när man numera bara behöver styra kanonerna.
Börjar jag se mig själv som en bitter gubbe som tycker att det var bättre förr, och att mina grannar gör för mycket liv på kvällen när de äter knäckebröd? Ja, definitivt.
Jag gillar inte LoL för att det är det lättaste spelet inom sin genre, och därför det mest spelade.
Jag var besviken på CS:GO, för det tillförde ingen ny utmaning till originalkonceptet.
Jag kan inte spela MMO:s längre, för jag tror att jag aldrig mer kommer att kunna bli lika positivt överraskad som jag blev av WoW en gång i tiden.
Jag vägrar att erkänna World of Tanks som en esport eller ens en vettig fritidsaktivitet, hur snobbig och elitistisk det än låter, för jag tycker att det ser ut som en mycket sämre version av Battlefield.
Anledningen till att jag älskar esport är att det för mig fortfarande är den ultimata tävlingsupplevelsen. Något som inte är begränsat av fysiska och ekonomiska förutsättningar från en tidig ålder. En tävling som sker mellan intellekt, viljestyrka och ”coola monster”, snarare än genom upprepade försök att sparka in en läderboll i ett mål.
Men när jag ser denna extremt nischade gren av underhållning och tävling som länge har varit min största passion bli mer och mer fördummad, förenklad och nybörjarvänlig, kan jag bara hålla med pensionärerna på tunnelbanan. Nog fan var det bättre förr.
Jag lyssnar mest på 60- och 70-tals musik. Jag älskade zombies och vampyrer när jag var tonåring och hatar vad Hollywood nu gör av dem. En av mitt livs största prestationer är fortfarande att ha klarat Punch Out på Nintendo när jag var fem år gammal. Jag har kastat många stenar, men har tillräckligt med självinsikt för att inse att jag också ofta har haft fel. Det här är mina personliga åsikter om spelutvecklingen och vad jag ogillar med riktningen den har tagit, en subjektiv reflektion och blick till framtiden.
Anledningen till den här artikeln var att jag i helgen såg Tasteless och Artosis kommentera World of Tanks från GSL-studion i Seoul, Korea. Något som gav mig en tankeställare kring kommande esport-titlar och den generella fördumningen av spel, något jag upplever som påtaglig.
♦♦♦
Jag har varit en aktiv gamer sedan början av 90-talet, och hållit på med esport sedan det var en grej. Under industrins utveckling har jag observerat följande:
- Jag har sett hur traditionella konsolspel har blivit lättare och mer förlåtande. Pussel under tidspress och precisionshopp har ersatts med ”press-x-not-to-die” (quicktime-events).
Extraliv och power-ups har bytts ut till checkpoints runt varje hörn. För 15 år sedan kunde ett Game Over resultera i en trasig ruta och trasigare spelkonsol. Nu resulterar det i en kafferast och en reload. - Jag har sett spektaklet World of Warcraft:s storhetstid och utdragna dödshostningar. När det kom tog det mig runt 170 speltimmar att komma från level 1 till 60, och veckor av koordinerade försök utav 40 personer för att döda en boss. Nu kan man spela som ”Kung Fu Panda”, välja svårighetsgrad på instanserna, och använda tillägg som förklarar hur och när man ska göra saker i en strid.
- Jag har sett den nya spelgenren MOBA komma till. Det började som en custom map till WC3, och gav upphov till två liknande spel och en uppdaterad kopia. Det ena spelet, Heroes of Newerth, gjorde spelupplevelsen svårare, genom ett snabbare spel som krävde mer reflexer och precision. Det andra spelet, League of Legends, gjorde grundidén lättare genom att gå långsammare, vara mindre orienterat kring att attackera spelare, mer farm-baserat och mer förlåtande.
”LoL” är just nu världens största spel. - Jag har sett spelgenren shooters gå från konsoler till datorer, som är mer lämpade för precisionsbaserat sikte och snabb rörlighet. Detta gjorde spel som Quake och Counter-Strike till esportens flaggskepp. Denna spelgenre har nu för många gått tillbaka till konsolerna, där auto-aim-funktioner används för att kompensera för den mer begränsade manövreringen.
♦♦♦
Just nu håller jag på mest med StarCraft 2, ett spel som också har fått mycket kritik för att vara lättare än originalet det är baserat på. Anledningen till att jag inte håller med om kritiken riktat mot detta spel genom fans av originalet, är troligen att jag själv inte var ett stort fan av det. Jag tycker att en viss grad av förenkling inte nödvändigtvis behöver vara negativt, och jag tycker att en uppdaterad grafik nästan alltid är positivt.
I fallet med StarCraft anser jag att rallypoints på byggnader, möjligheten att binda sin produktion till hotkeys samt att ha fler än 12 enheter i en ”controlgroup” helt enkelt är konceptuellt vettigt. Att ge mer utrymme till strategi och armékontroll framför monotona, mekaniska uppgifter är i min värld något bra. Även om det gör att spelaren i fråga kan spela med 300 APM (Actions Per Minute) istället för 400, och det tar honom sex månader för att spela på en icke-nybörjar-nivå, istället för tolv.
När jag då fick se mina favoritkommentatorer inom StarCraft 2 förvirrat kommentera ett annat spel, som jag personligen tycker verkar otroligt dumt blev jag lite orolig för esportens framtid. Inte för att den ska dö ut, men snarare för att alla spelgenres sakta kommer att utvecklas för att ackommodera fler spelare som tävlar på en lägre nivå.
Spelindustrin är enorm och omsätter sedan länge mer pengar än Hollywood (Källa). Men trenden inom spelutveckling är att förenkla och fördumma spelen, för att nå ut till en bredare marknad vars intellekt och koncentrationsförmåga bedöms som väldigt, väldigt låg.
♦♦♦
Jag älskade Nintendo 8-bit och Sega Mega Drive när jag var liten för att jag fann tillfredställelse i faktumet att jag hade klarat ett spel som mina kompisar inte ens orkade försöka klara.
Jag gick över till esport för att mäta mig med andra gamers som eftersökte perfektion i sitt spel, där faktumet att det fanns folk som var bättre än mig bara gjorde mig desto mer motiverad. Där utmaningen låg i att bemästra inte en, utan en mångfald av aspekter av ett spel, innan man kunde tävla på en högre nivå.
Är mina åsikter vinklade av nostalgi och personliga erfarenheter? I högsta grad. Men även om jag själv inte skulle känna samma njutning av att spela samma gamla WoW nu som jag gjorde då, eller få samma extas av ett ”Deagle-headshot” som jag fick när jag var 14, tänker jag ändå tillbaka på mina tidiga erfarenheter och utmaningen som gjorde dem så minnesvärda.
Jag hoppas att kommande generationer inte kommer att se tillbaka på ett spel som World of Tanks, och med nostalgi i rösten proklamera hur utmanade det en gång var att behöva manövrera tanks på ett slagfällt, när man numera bara behöver styra kanonerna.
♦♦♦
Börjar jag se mig själv som en bitter gubbe som tycker att det var bättre förr, och att mina grannar gör för mycket liv på kvällen när de äter knäckebröd? Ja, definitivt.
Jag gillar inte LoL för att det är det lättaste spelet inom sin genre, och därför det mest spelade.
Jag var besviken på CS:GO, för det tillförde ingen ny utmaning till originalkonceptet.
Jag kan inte spela MMO:s längre, för jag tror att jag aldrig mer kommer att kunna bli lika positivt överraskad som jag blev av WoW en gång i tiden.
Jag vägrar att erkänna World of Tanks som en esport eller ens en vettig fritidsaktivitet, hur snobbig och elitistisk det än låter, för jag tycker att det ser ut som en mycket sämre version av Battlefield.
Anledningen till att jag älskar esport är att det för mig fortfarande är den ultimata tävlingsupplevelsen. Något som inte är begränsat av fysiska och ekonomiska förutsättningar från en tidig ålder. En tävling som sker mellan intellekt, viljestyrka och ”coola monster”, snarare än genom upprepade försök att sparka in en läderboll i ett mål.
Men när jag ser denna extremt nischade gren av underhållning och tävling som länge har varit min största passion bli mer och mer fördummad, förenklad och nybörjarvänlig, kan jag bara hålla med pensionärerna på tunnelbanan. Nog fan var det bättre förr.
