×
Felmeddelande :( Din CSS har inte laddats som den ska. Testa reloada sidan.
1

Min deckare

Postat av maffiazo den 10 November 2008, 19:08
6 kommentarer · 4 464 träffar
Jag ser ett järnrör. Blod stänker, ljudet av ben som krossas fyller rummet. Det tänker inte längre, det bryr sig inte.

Hej, dagbok! Tänkte att jag skulle börja skriva lite i dig nu, första gången faktiskt. Jag har så himla tråkigt just nu. Jag heter Georgios Ergatis, en vanlig elev. Jag går på Engelbrekt, en rätt bra skola faktiskt, även om den inte har det bästa ryktet här omkring. Jag gillar Matte, vi har matteklass här i skolan, det var en av anledningarna till att jag valde just Engelbrektsskolan.

På sistone har det hänt lite saker i skolan. Folk har blivit spårlöst försvunna. Jag har inte satt mig in i det hela så mycket, men polisen sägs vara inblandad.

Jag har 3 vänner – mina bästa vänner, kan man säga. De heter Adam, Kalle och Robert. Vi umgås alltid på rasterna. Kalle är lite av klassens clown. Han skämtar alltid med läraren och får alla att skratta. Adam är lite av den blyga typen, inte så tillgänglig, om man säger så. Men han är jättesnäll och pratsam när man lärt känna honom. Robert, han är den som står närmast mig, vi har känt varandra väldigt länge. Han hjälper mig med allt, från familjeproblem till läxor.

Jag möts som vanligt av Robert i skåphallen på morgonen. Han säger som alltid ”Hej!” Han skakar till i rösten, jag frågar om något stod på. Han böjer upp huvudet åter igen och svarar ”Nej, inget, jag mår fint!”

Resten av dagen flyter allt på som vanligt till sista lektionen, Kalle förgyller de tråkiga lektionerna med sina klockrena kommentarer. En lärare kommer plötsligt in och ber om att få prata med Robert, sen ser jag inte Robert på resten av lektionen. Efter lektionen går jag genast till expeditionen och frågar var Robert är. Efter en lång förklarning får jag bara reda på en sak. Robert’s mamma är död.

Hej, dagbok. Robert var inte i skolan idag, vilket kanske är förståeligt. Det har hänt en besynnerlig sak idag. Jag hittade en kniv i mitt skåp, och med den fanns en lapp, där det stod ”Lev medan du kan, Georgios, har du inte kul?”. Kniven var blodig, jag blev jätterädd och stoppade tillbaks den, vad ska jag göra? Någon är ute efter mig. Jag har även försökt ringa Robert, ingen svarar.

Jag kommer till skolan idag igen, efter ett långt övervägande mot att stanna hemma. Kniven är kvar, jag skakar till och lägger några skolböcker så att jag slipper se den. Helt oförmodat hör jag några bakom mig, de tycks ha stått där ett bra tag. Det är Adam och Kalle, de ser ut att vara på gott humör i alla fall. Det råder ingen tvekan om att de sett kniven, men jag väljer att fortfarande låtsas som ingenting. ”Är inte Robert här idag heller?” frågade jag, jag hörde själv hur dålig jag var på att dölja min rädsla. De skakar bara på huvudet med samma belåtna miner. Jag äcklas av deras miner, men kan inte undgå att fråga om de över huvud taget visste vad som hade hänt. Jag fick samma svar. Det kanske bara är jag som inbillar mig, men det känns som att de gömmer något, och att de är riktigt usla på det. De kanske inte ens vill dölja det, men vad? Och varför får jag en sådan här föreställning över bara deras obekymrade tillstånd? ”Hennes mamma är död, hon dog i förrgår”, sa jag med sorg i rösten. Denna gång nickar de, och denna gången springer jag.

Hej, dagbok. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag vet att mina vänner döljer något för mig, det är inte likt Robert att inte ringa mig när något sådant här händer, jag börjar oroa mig för honom. Och mina kompisar beter sig som ett par uppstoppade dockor. Kan det ha varit de som stoppade kniven i mitt skåp? Jag börjar tro det. Jag är för rädd för att kunna kontakta någon, jag vet inte alls hur jag ska framföra det.

Efter skolan ringer Robert, han låter besvärad, jag frågar vad som står på. Han säger bara att jag ska komma till honom, fort. Jag gör som han säger. Jag ger mig av på cykeln. När jag kommer dit är det helt ödelagt, det är mörkt i fönstren, det finns Inget ljus någonstans. Jag knackar, får ingen respons och efter lite drygt en minut öppnar jag dörren och en stank kastar sig över mig, en lukt av… jag vet inte vad. Jag blir rädd, men samtidigt oroar jag mig över min kompis, så jag går in, ropar lite lätt efter Robert, då ser jag Adam och Kalle stå framför mig i mörkret, helt tysta. ”Hej, säger dem och skrattar brett. Ljuset tänds. Jag ser lik, mycket lik, känner igen flera av dem från skolan, jag ser Robert’s mamma, hon ligger där, på magen och jag vet att hon är död. Jag står stilla, väntar på att de ska säga något. Jag blir varm, känner mitt hjärta bulta, blir svag i benen, jag har aldrig känt så här förut. Då, i det ögonblicket hör jag någon kalla på mig, jag vänder mig om, där står Robert, han ser helt oberörd ut, och ler. Min kropp mjuknar direkt. ”Kom med oss, Georgios, hjälp oss. Hjälp oss att utplåna livet. Vi är som alla andra, fast vi har hittat ett eget sätt att leva på.” Jag rasar, jag kallsvettas. Jag ser ett järnrör. Blod stänker, ljudet av ben som krossas fyller rummet. Det tänker inte längre, det bryr sig inte längre. De skrattar, brett.

”That human life must be some kind of mistake is sufficiently clear from the fact that man is a compound of needs, which are difficult to satisfy; Moreover, if they are satisfied, all he is granted is a state of painlessness, in which he can only give himself up to boredom. This is a precise proof that existence in itself has no value, since boredom is merely the feeling of the emptiness of life.”
Arthur Schopenhauer

Vad tycker du?

44 personer har röstat
Föregående tråd
Nästa tråd

6 kommentarer — skriv kommentar

Kommentarerna nedan är skrivna av användare på Fragbite. Fragbite granskar inte sanningshalten i texten och du uppmanas att själv kritiskt granska och bemöta texten. Förutsätt inte att innehållet i texterna är sanning.
Visa 6 kommentarer

Skriv en kommentar

Laddar..