×
Felmeddelande :( Din CSS har inte laddats som den ska. Testa reloada sidan.
Något gick fel.
Logga in med Facebook
  • Facebook
  • Google

Blogginlägg

Ditt önskade användarnamn, minst 2 och högst 30 tecken
Minst sju (7) tecken
Upprepa ditt lösenord
Du behöver komma åt epostadressen för att bekräfta din registrering
Upprepa din epostadress
Genom att kryssa i rutan accepterar du Fragbites användaravtal samt Fragbites Regler och förbinder dig att följa dessa samt hålla dig uppdaterad om evenutella förändringar.
Laddar hyperadvancerade autentiseringsmekanismer...
Kommer inom en inte allt för snar framtid.
Kommer förhoppningsvis innan du vet ordet av.
hjälp mig

FragbiteFBBlogginlägg

Tack för mig, Fragbite

30
Det har blivit dags för mig att ta farväl från Fragbite för den här gången och vidga vyerna. Något som känns både ledsamt, jobbigt men spännande på samma sätt.
Detta blir det jobbigaste och tyngsta jag skrivit någonsin här på sajten. Det finns så otroligt mycket jag önskar att jag kan få ut här, redan nu innan jag börjat skriva. De senaste månaderna har varit otroligt galna för mig på både gott och ont. Jag har brottats med grov ångest, glädje, framtidsnyfikenhet, nervositet, tårar, skratt, stark självkänsla, svag självkänsla. Allt. Alla känslor man typ kan känna. Jag har velat, inte vågat, varit i bråk med mig själv, klandrat mig själv, försökt att acceptera mig själv, varit taggad på framtiden... Alltså jag kan fortsätta i år och dagar att försöka sätta ord på det.

Det hela har lett till det svåraste beslutet i mitt liv. För någon annan låter det kanske väldigt hårt att använda den beskrivningen men för mig är det verkligen det. Jag har stått på en tågstation med hela mitt liv i en resväska och bara satt mig på tåget till min nya hemstad Halmstad för att plugga, jag var inte rädd för fem öre att ta det beslutet (något som var det bästa jag kunde ta kanske), jag har hoppat ut för ett flygplan med en fallskärm på mig, jag har stått i en livesändning inför tusentalstittare och tvingat mig själv att lugna mig för att göra det jag snart gjort i tre år (Intervjuat världens största esportsjärnor i Fragbite Masters) , men ingenting har varit så svårt att bestämma sig för som detta.

Fredagen den 28 april är min sista dag på Fragbite. Det känns fortfarande overkligt när jag läser de orden och gråten sitter i halsen i exakt skrivande stund. Overkligt. Jag måste gå vidare och jag behöver utvecklas mer än att bara fråga spelare hur de känner efter att ha vunnit matcher. Jag måste göra något mer, lära mig mer. Om några få veckor fyller jag 26. Jag behöver åtminstone lite mer kött på benen inann det är dags att settle down for real.

Jag minns första mailet jag skickade. Jag hade precis flyttat till Stockholm i början av 2014 och hade fått en praktikplats på en eventbyrå jag jobbat med under studietiden. Vi gick tyvärr inte så bra ihop och jag stod lite förtvivlad som den förvirrade tjejen jag var då och undrade vad fan jag skulle göra. Minns hur jag satt i min gråa soffa där i vardagsrummet och jag fick någon idé om att Tweeta till Fragbites officiella Twitterkonto och frågade om de tog emot praktikanter.



Någon dag senare skulle jag ta mig till kontoret för en intervju. Minns att Pontus var sen så jag strosade runt på NK sålänge och gick och köpte ett par solglajjor för typ 1600 i ren panik och rastlöshet, som jag gått i ett väldigt fåtal gånger (Pontus din jävel!) och gick och var supernervös. Veckor senare satt jag och pumpade ut nyheter och artiklar om League of Legends och startade upp alla möjliga småprojekt (haha, onsdagsfemman wtf...). Tiden gick och jag tog examen men ville verkligen vara kvar så jag gick till "jobbet" som vanligt hela sommaren som om jag vore anställd, vilket jag aldrig var. Jag sket i, jag skulle vara en del av gänget. Åkte till ESL One Cologne där även LCS Finalerna var för att göra mitt första riktiga cover, dock för det sistnämnda tillsammans med Joakim och André och Vuggo som täckte ESL-majorn. Jag visste inte ens vad en major var och hur stort det var.

Vi fick en ny chef, Sam anställdes och det fanns tyvärr inte plats för mig till hösten, hur mycket jag krigade och ville få en anställning så gick det inte riktigt på grund av massa anledningar. Worlds i Sydkorea var min sista coverresa för Fragbite innan jag tyvärr inte kunde vara kvar längre. Någon månad senare hörde Expressen av sig, då de ville starta upp en gaming/esportsatsning (Gamefeed) - vilket definitivt var en upplevelse och lärdom i sig men inte riktigt eftertänkt och svårt för min del också. Det var en tuff tid, fylld av besvikelse, osäkerhet, upp- och nergångar. Kände mig ensammast i världen här i Stockholm. Men jag skulle fan inte ge upp.

Tuffa beslut, konflikter och osäkerhet var vardagsmat under den här perioden. Den här låten påminner mig om den tiden och har verkligen stärkt mig!

I slutet på sommaren 2015 hörde jag av mig till vår nuvarande chef och sa att de fanemej nu måste anställa mig, att de behövde mig. Det var inget snack om saken och jag kunde äntligen få skriva på papprerna. Därefter åkte jag och André till Dubai och jag skulle covrea mitt första renodlade CS:GO-event.

Sen rullade det på. League of Legends byttes ut mot CS:GO, ett spel jag aldrig spelat men som jag älskar enormt att följa. Jag har flugit flera tiotusentals mil, sovit allt för många timmar i obekväma ställningar, huttrat i pressrum, gråtit vid finaler, gått bananas på efterfester, fått flera kilo konfetti över mig, skapat vänner för livet runtom i hela världen, lärt mig otroligt mycket på vägen och framför allt lärt mig mycket om mig själv.

Det finns så mycket minnen. Från att stå i solnedgången och blicka ut över Los Angeles från Griffith Observatory tillsammans med fina människor, sitta på ett tak i London mitt i natten och prata om livet och titta på stjärnorna, ta en drink i en skyskrapa med New Yorks fantastiska skyline framför mig, äta äkta Korean BBQ i Seoul, till att komma hem sent på morgonen när fåglarna börjat kvittra och sitta och skratta så tårarna rinner med några av de största namnen inom scenen som nu blivit ens vänner. Alltså... Jag har fått uppleva så jävla mycket och jag är så tacksam.

Det var hårt att sitta på planet på väg hem från Kiev och StarSeries. Inte bara för att det var ett svårt och tufft cover med underprestation från mitt håll, men för att jag inte visste om jag skulle gråta eller inte när jag blickade ut genom fönstret när flygplanet lyfte från landningsbanan i ett par hundra kilometer i timmen. Inse att det är min sista resa med Fragbite... Vem trodde att jag, lilla Linda, skulle ta mig hit? Såhär långt...

Det finns så många jag vill tacka på vägen. Min älskade familj som alltid stöttat mig, speciellt min envisa mamma som alltid tycker att datorspel är djävulens påfund. Jag glömmer aldrig hennes genuina leende när jag visade henne DreamHack i somras. Få visa hur det kan se ut när jag jobbar. Hennes stolthet lyste så starkt och att kunna ändra hennes uppfattning betyder allt. Tack Pontus för att du lät mig komma och ha praktik, för allt. Tack älskade Patrik, för att du är den bästa chefen jag någonsin haft. Tack Sam, Mod, Fredric, Carro och Per, moderatorerna och alla som jobbat med mig under årens gång. Tack världens bästa André för att du alltid varit farsan baloo för mig, på alla sätt. Jag beundrar dig enormt och du kommer alltid vara den jag kommer se upp till mest inom esporten. Tack till Joakim för att du är världens bästa vän, för allt du gjort för mig under dessa år. Du är allt för mig. Jag älskar dig av hela mitt hjärta till döden.

Men framför allt; tack till er.
Tack för att ni trott på mig, haft förståelse, tålamod. Velat ta debatter, gett mig råd, tipsat mig, hjälpt mig att utvecklas. Jag hade inte varit någonting utan er användare och besökare. Jag älskar er så otroligt mycket och är så tacksam för det. Ni är så många som funnits där vilket är så vackert att se och allt stöd har övervunnit allt troll och hat. Jag har gjort detta för er. För oss.

Det är dags att gå vidare till ett nytt kapitel av mitt liv. Jag har tappat motivationen lite till det jag gjort på sistone. Coverresorna har varit min räddning, att få resa bort och göra något helt annat än det jag gör annars. Tyvärr är det mycket ni inte fått se bakom kulisserna heller. Jag har inte mått så bra i perioder och jag tror dessutom att jag behöver lugna mitt tempo lite, samla mig och försöka börja om på ny kula och göra något annat. Jag älskar mitt jobb på Fragbite och vad jag gör på så många sätt men jag vill utvecklas på andra plan också som jag saknat och se om en förändring med jobbet kan påverka mitt mående.

Jag är inte och kommer nog aldrig vara helt klar med esporten. Den 2 maj börjar jag mitt nya jobb på Znipe tillsammans med några minst sagt kända ansikten så som vilden, vesslan och Slop3. Min titel kommer att vara något i stil med Community Manager där jag kommer att jobba med allt från sociala medier till att bara marknadsföra produkten i sig, vilket är nästan det jag läst under min tid på Högskolan också, så det skall bli väldigt skönt och roligt att få jobba på en "högre nivå" och mer med strategier och annat kul. Reaktionerna har varit många och olika men jag tror på att det kommer bli superbra och minst sagt lärorikt!

Jag tror inte det är sista gången ni ser mig på sajten efter det. Jag kommer ha kvar bloggen här ett tag till en början, jag kommer säkert hoppa in i någon sändning som gäst och jag kommer kanske, vem vet, i framtiden sitta på ett plan igen och hoppa in och covrea något event - allt beror på hur framtiden visar sig vara.

Så tack alla för allt. Tack för att ni litat på mig, trott på mig, stöttat mig, kollat mina intervjuer, delat med er av kärleksfulla ord och annat. Ni är verkligen bäst. Så jävla bäst.

/Er Ding1 <3

38 kommentarer — skriv kommentar

Kommentarerna nedan är skrivna av användare på Fragbite. Fragbite granskar inte sanningshalten i texten och du uppmanas att själv kritiskt granska och bemöta texten. Förutsätt inte att innehållet i texterna är sanning.
Visa 38 kommentarer

Skriv en kommentar

Laddar..